Annons
X
Annons
X

Konsertbloggen

Dan Backman

Dan Backman

Det tar sisådär en två timmar men till sist kommer det en jullåt. Det är ju ändå mitten av december och då är det ett obligatorium att inkludera något ur den digra julrepertoaren.

Denna gång blir det kvällens två vokalister, Isabella Lundgren och Svante Thuresson, som tar sig an ”Have yourself a merry little christmas”. Med snygg uppbackning av Ekdahl & Bagge Big Band blir det en helt godkänd version.

Måndagskonserten på mysiga Scalateatern är den tredje i ordningen med pianisten Carl Bagge och trummisen Per Ekdahls nya och relativt unga storband. Och precis som vid de två tidigare varvas instrumentalnummer med sång av gästvokalister.

Denna gång är det alltså veteranen Svante Thuresson och den inte lika erfarna Isabella Lundgren som gästar scenen.

De båda skiljer sig markant åt. Svante Thuresson har ju sin stabila position i svenskt musikliv och sin scenrutin att luta sig mot. Mellansnacket är skönt gubbigt och närvaron är det inget fel på men vokalt låter det – ärligt talat – ganska så trött och slirigt.

Han gör några finstämda avslutningar – högt upp i vokalregistret där rösten nästan spricker – men i Blood, Sweat & Tears gamla trista ”Lucretia McEvil” är det mer givande att kolla mejl och statusuppdateringar på mobilen.

Annat är det med Isabella Lundgren. Mina hyllningar börjar vid det här laget bli tjatiga. Men vad ska man göra? Det finns ju vissa gudabenådade artister som liksom suger åt sig all uppmärksamhet när det gör något. Och Isabella Lundgren tillhör denna skara.

När hon tar i från tårna i den gamla fina ”I wanna be around” går det att jämföra henne med vilken stor jazzsångerska som helst, absolut inte bara Billie Holiday. Skillnaden ligger egentligen bara i att Isabella Lundgren inte är i närheten av att vara en jazzdiva. Här handlar det om en annan slags auktoritet och kraft som inte riktigt går att beskriva.

Det är en fin och anspråkslös kväll i jazzens tecken. Det finns en lätthet i det traditionella soundet som gör att Ekdahl & Bagges storband kan rekommenderas den som – i likhet med mig själv – inte känner sig riktigt kompatibel med den (oftast) svårartat gubbiga storbandsmusiken.

Allt är inte bra: Thuresson och bandet gör exempelvis ”The end of a love affair” i ett snabbare tempo än vanligt, ett grepp som i stort sett suddar ut allt som är bra med den fantastiska balladen av Edward Redding och som får mig att senare på kvällen plocka fram Chaka Khans ljuvligt sensuella version (som en slags återställare).

Av kvällens solister vill jag särskilt nämna Fredrik Ljungkvist som gör ett flertal lysande insatser på tenor. Särskilt bra är han i en skönt 40-talsdoftande ballad med film noir-känsla av Per Ekdahl.

Ser fram emot vårens måndagar på Scalateatern.

FullSizeRender 3FullSizeRender 3 kopiaFoto: Dan Backman.