Annons
X
Annons
X

Konsertbloggen

Dan Backman

Dan Backman

Den kanadensiska sångaren, tillika hockeygalningen, Michael Bublé valde kanske inte riktigt rätt dag för sin konsert på Globen. Det var ju en nederlagets dag för det svenska hockeylandslaget.

Han tar naturligtvis, med illa dold förtjusning, upp det kanadensiska OS-guldet redan i början av sin konsert men det förstör som tur är inte alls den goda stämning som alltid infinner sig när Bublé ska showa.

Kanske är hans publik inte särskilt hockeyintresserad eller så är den generös och nöjer sig med ett OS-silver. Vad vet jag? Viktigast av allt är förstås att det är en publik, till stora delar kvinnlig, som fullständigt och förbehållslöst älskar sångaren med skäggstubben och de blankpolerade skorna.

Och kärleken är besvarad. Bublé vet att han inte vore något utan denna kärlek och berättar om hur han alltid, ständigt och jämt, tänker på sin publik. Det är faktiskt nästan så att man tror honom. Det här är ju en man med ett så smort munläder att han antagligen skulle kunna sälja in vilket ofördelaktigt telefonabonnemang som helst.

Jo, Michael Bublé är alltså en underhållare av den gamla skolan. En energisk 38-årig man med ett storband och en repertoar som blandar pop och jazz så skarv- och kravlöst att unga poptjejer och gamla jazzskägg blir till en enda härlig familj.

Han har en klassiskt snygg röst som förut alltid jämfördes med Frank Sinatras men som numera känns mera som hans egen. Tajmingen och intonationen är klanderfri men, om vi nu ska tona ner hyllningarna något, det är sällan eller aldrig som han berör på ett djupare plan.

På Globen snuddar han en gång vid ett mer innerligt uttryck och det är när han, vid framförandet av ”A song for you”, lämnar mikrofonen för några strofer. Utan högtalarnas hjälp att nå fram krävs det ju en större ansträngning samtidigt som det blir naknare.

Samma sak kan sägas om det mycket kompetenta storbandet. De tretton grabbarna – som får en egen presentation som ”Team Bublé” och bytts ut mot en svensk kvinnlig stråksektion i tre låtar – gör vad de ska men precis som lagledaren/sångaren surfar de konventionellt fram utan att visa upp någon personlighet, varken kollektivt eller individuellt.

Men om man struntar i att den vinnande formel som Michael Bublé hittat fram till – mainstreamjazz och mainstreampop i en läcker förpackning – börjar kännas lite tjatig vid det här laget så kan man inte neka till att han bjuder på storslagen underhållning.

Man ser och hör mycket bra och projektionerna är så glamoröst dekorativa att Globen förvandlas till ett Ceasars Palace. Orkestern åker fram och tillbaka på scenen och mittsektionen kan fås att stiga och falla som dominobrickor. Jo, det är snyggt gjort och det känns generöst. Så är inte alltid fallet med arenakonserterna.