Konsertbloggen

Dan Backman

Dan Backman

”Wooden ships” är en mycket fin låt från 1969, skriven av David Crosby, Stephen Stills och Paul Kantner och inspelad både av Crosby, Stills & Nash och Jefferson Airplane. Det är en tidstypisk sång, både för det drömska hippie-soundet och textens beskrivning av världen efter ett kärnvapenkrig (ett hot som ju var högst reelt vid slutet av 1960-talet).

Wooden Shjips (observera den medvetna felstavningen) är också namnet på en rockgrupp från Kalifornien. Bildad 2003 i San Fransisco av gitarristen Ripley Johnson.

Dagens Wooden Shjips har existerat sedan 2006 och består, förutom den redan nämnde Ripley Johnson, av basisten Dusty Jermier, organisten Nash Whalen och trummisen Omar Ahsanuddin. Det är en klassisk rocksättning som pekar bakåt i rockhistorien, inte minst mot 1960-talets garagerock.

Och visst finns det garagerock i Wooden Shjips-musiken. Inte minst i Nash Whalens pipiga orgelljud och enkla tonföljder. Garagerock blandat med ansenliga doser spacerock, kraut och minimalistisk boogierock.

Fast det som ser ut som en vinnande formula i teorin är i praktiken segt, monotont och opersonligt. Det aktuella albumet ”Back to land” var oroväckande tråkigt men överträffas av den – för att gå rakt på sak – usla spelningen på Kägelbanan.

Det helt avgörande problemet med Wooden Shjips-männen är att de inte får sin minimalistiska fuzzrock med mumlande sång att svänga. Eller rättare sagt, de lyckas inte sätta musiken i självsvängning. Det är ju precis det som utmärker band som Träd, Gräs och Stenar och Endless Boogie när de är som bäst: de där gudabenådade stunderna då trummorna, basen och gitarrerna blir till en gemensamt självsvängande kropp.

Att det helt igenom okarismatiska bandet Wooden Shjips aldrig kommer i närheten av denna slags magi beror till stor del på att de är alldeles för forcerade och statiska. För att uppnå det eftersträvansvärda organiska groove vi här talar om (eller ett mer motoriskt kraut-groove) krävs det en rytmisk flexibilitet (från slow motion till fast forward) som jag inte tror att de har i sina kroppar. De är inte tillräckligt bra musiker helt enkelt.

Wooden Shjips är inte ensamma, det är rätt många band som – med mer eller mindre lyckat resultat – sysselsätter sig med den här formen av minimalistiskt repetetiv rockmusik. Kanske för att det verkar så lockande lätt att veva rockriff över ett stadigt beat?

Fler bloggar