Modern Fantazias. Södra Teatern 6 april.

Brian Eno har gjort viktiga och bra insatser på den globala musikscenen. Såväl tillsammans med andra (Roxy Music, David Bowie, David Byrne, Robert Fripp, Jon Hassell) som på egen hand (”Taking tiger mountain by strategy”, ”Music for airports”). Men han har också, som producent åt U2 och Coldplay, bidragit till det beklagliga spridandet av den förhatliga arenarocken. Det får man aldrig glömma.

Två U2-låtar finns med i programmet när kammarensemblen Modern Fantazias (kompletterade med sångarna Rebekka Karijord, Birgit Bidder och Loney Dear) hyllar musikern, kompositören, producenten och ljudteoretikern Eno med en konsert på Södra Teatern. Men då det är svårt för en kammarensemble att låta bredbent arenarockiga blir tolkningarna av ”The wanderer” (som i sitt original sjöngs av Johnny Cash) och den obskyra ”The three sunrises” tack och lov mer folkrockiga till sin karaktär.

Fast även om U2-låtarna – och tolkningarna av Roxy Musics ”Ladytron”, Bowies ”Heroes” och Talking Heads ”Once in a lifetime” – görs i godkända och mycket personliga tolkningar hör de inte till konsertens mer lyckade inslag. De arton musikerna i Modern Fantazias uppvisar förvisso såväl känsla som kompetens och klarar av att växla mellan de musikaliska stämmningslägena lätt som en plätt. Att det inte lyfter i det mer rytmiskt orienterade materialet beror mera på den inneboende tröghet som finns inbakad i kammarensemble-formatet. ”Once in a lifetime”, till exempel, kan egentligen bara göras av en lätt neurotisk elektrisk orkester från New York. Så är det bara. Dessutom: att låta den försynta indiemannen Loney Dear ikläda sig rollen av David Byrne är ju inte heller det någon god idé. Det förstår väl vem som helst.

Desto bättre blir det när man tolkar Enos ambienta instrumentala material. Öppningen med Enos startljud för Windows 95 är magnifikt förtätad och fortsätter skarvlöst in i väl valda exempel från ”Apollo”, ”Music for films”, ”Small craft on a milk sea” och, lite senare i konserten, ”Music for airports”.

Dirigenten Hans Eks arrangemang och instrumentering binder samman alla disparata element till en ambient helhet (då och då störd av en publik som känner sig tvungen att applådera vissa låtar). Det finns flera exempel på spännande låtkombinationer och övergångar att lyfta fram, exempelvis den att att låta Iggy Pops ”The passenger” smyga sig in i ”Music for airports”. Det är precis där styrkan med Modern Fantazias konceptkonserter ligger. Det ska bli spännande att se vad de tar sig an nästa gång.