Country to country. Globen 1 mars.

De manliga artisterna är i lika stor majoritet dag två av countryfestivalen i Globen (min recension av dag ett finns här). Det är lika anmärkningsvärt som tråkigt då de manliga artisterna dessutom till stora delar har en jobbigt stereotyp machostil.

Jason Aldean till exempel. Som plussar på sin lätt aggressiva framtoning med pyroteknik och filmer fyllda av poserande lättklädda tjejer och vad som kan vara en favoritsysselsättning för en bro country-snubbe: att med en hysterisk fnittrande ung tjej bredvid sig sladda omkring på en äng med en överdimensionerad pickup så jorden yr.

När det kommer till musiken finns det inte mycket country att hitta. Det finns en kille i bakgrunden på pedal steel, men han hörs sällan bakom väggen av tuggande hårdrocksgitarrer. När han någon gång gör det så lyfter förstås musiken. Det är ju så med pedal steel att dess skimrande klang har en förmåga att höja det mesta till en högre nivå.

Men även om Jason Aldeans rock är stabbig som en köttfärslimpa och ganska ofta tangerar postgrunge i stil med Nickelback (vilket ju är oförlåtligt) kan jag inte riktigt låta bli att ryckas med.

Jason Aldean är ju en ganska lysande muskulös sångare i djupt nertryckt cowboyhatt och bandet ganska förkrossande i sin riffglädje. Ljudet är dessutom utmärkt, vilket gäller hela festivalen (ytterligare ett bevis på att det inte finns akustiskt dåliga lokaler utan bara dåliga ljudtekniker).

Både Jason Aldean och Lady Antebellum, som avslutar den ambulerande festivalen, använder sig gärna av förinspelade musikbakgrunder. Det känns inte särskilt country, i gammal mening, men är väl inte mycket att orda om.

Lady Antebellum, som till skillnad från majoriteten av de uppträdande artisterna, varit i Sverige förut gör också sitt bästa för att distansiera sig från gammelcountryn. Fast här är det inte rock som driver musiken utan pop.

I Lady Antebellum hittar vi den ena av festivalens två enda kvinnor, Hillary Scott (den andra är Lee Ann Womack som uppträdde på lördagen), som tillsammans med Charles Kelley och Dave Haywood utgör den mycket framgångsrika trion.

Det finns egentligen inte så mycket att säga om dem. De ser trevliga ut, uppträder trevligt och sjunger trevligt. Ibland är det bilåkarmusik i Fleetwood Mac-stil, ibland lite som Dixie Chics. Och i den gamla Guess Who-låten ”American woman” blir det, förstås, hårdrocksriffande för hela slanten. Vilket leder till den något deprimerande slutsatsen att country är den nya hårdrocken. Eller om det var tvärtom.