Annons
X
Annons
X

Konsertbloggen

Dan Backman

Dan Backman

17-åriga Andreas Varady, född i Slovakien men numera bosatt på Irland, marknadsförs som underbarn och, med beskyddaren Quincy Jones ord, som ”one of the most talented people on this planet”.

Det är ett fånigt påstående – det skulle det vara även om man hade bytt ut ”people” mot ”guitarist” – och inte ens värt att reta upp sig på om det inte vore för att det citerats så flitigt och kommer fortsätta att citeras länge till.

Men ok, nog är han sjukt begåvad den unge Andreas. Det har man kunnat se på otaliga youtube-klipp där man kunnat följa den musikalaliska utvecklingen på klipp från hemmet, Dublins gator och konserter världen runt.

Begåvningen hörs och syns förstås även när han gör sin första Sverige-spelning på Fasching. Fingrarna rör sig snabbt och flyhänt över greppbrädan och tonerna som kommer ut är snyggt och komplext sammansatta. Växlingarna mellan ackord och enstaka toner är skarvlösa och tajmingen avspänt perfekt. Tonbildningen är ren och mjuk.

Men någon personlighet är han icke. Den stora förebilden George Benson hörs förstås, men det går att dra trådar såväl till stilbildande jazzgitarrister från forntiden, typ Wes Montgomery, som till samtida gitarrister, typ Pat Metheny.

Andreas Varady har romskt ursprung så det går förstås även att ana spår av den store Django Reinhardt. Även om det inte är så märkbart som man skulle vilja.

Den unge gitarristen verkar helt enkelt i en klassiskt postboppig jazzgitarrtradition. Det är det perspektivet man måste anlägga: en tonåring på väg att finna sin egen röst.

Det roliga, eller ska vi säga speciella, är att Andreas Varady spelar med sin trummande lillebror Adrian och sin basspelande pappa Bandi, det är för övrigt pappa Bandi som lärt honom spela gitarr.

Adrian kommer lite i skymundan för sin bror men är häpnadsväckande skicklig även han. Endast tolv år gammal men redan en kompetent jazztrummis som kan alla trick i boken. Han är, naturligtvis, inte heller någon musikalisk personlighet, men det lär komma med tiden.

Precis som storebror spelar han för mycket, något som får störande konsekvenser då trummorna ju bullrar så mycket mer än en gitarr.

Pappa Bandi däremot nöjer sig med att jorda och hålla samman musiken med extremt stabila basslingor. Det här är ju sönernas show, inte hans.

På det album som kom förra året, producerat bland annat av David Paich och med ett stjärnspäckat komp, håller sig Varady främst till covers som Michel Jacksons ”Human nature” och Dirty Loops ”Baby” (lite kul) men på Fasching är det mest eget material. Kompetenta och trevliga saker men även här utan någon riktig karaktär.

En öppning i rätt riktning är det förstås att han avslutar med tolkningar av favoriter ur J Dilla-repertoaren. Det känns liksom bra att han även tittar åt ett mer samtida och ungdomligt håll.

andreasvaradyAndreas, Adrian, Bandi. Foto: Dan Backman.