Konsertbloggen

Dan Backman

Dan Backman

I september nästa år ska Sarah Brightman ut i rymden. Närmare bestämt till den internationella rymdstationen ISS, 40 mil upp i luften. Där ska hon sjunga och medverka på en konsert nere på jorden via länk. Det låter som ett skämt men är sant.

Den brittiska sopranen, som slog igenom som Christine i originaluppsättningen av ”Fantomen på operan”, berättar vare sig om sin stundande rymdresa eller om det förberedande träningslägret i Ryssland när hon landar med sitt turnésällskap i Hovet. Men hela föreställningen – ja det är en föreställning snarare än en konsert – känns ändå förlagd till yttre rymden, med huvudpersonen själv framställd som ett utomjordiskt väsen mer än en människa av kött och blod.

Tyvärr bryter hon illusionen två gånger genom att på hennes gammalmodigt servila sätt hälsa oss välkomna och presentera sångaren Erkan Aki. Det är galet fel, möjligen skulle hon kunna tala till oss med förvrängd röst och på ett helt obegripligt språk.

Jämfört med tidigare turnéproduktioner är denna av det mer nedtonade slaget. Ingen symfoniorkester, bara fyra snubbar på klaviaturer, gitarr och trummor, och två dansare. De osannolika kreationerna, mycket roligare och glamorösare än Lars Wallin någonsin skulle kunna fantisera ihop, har hon förstås med sig. Och nog hissas hon upp och ner från scenen. Dock inga flygturer ut över det lite glest besatta Hovet.

Så länge hon håller sig till musikalerna och ariorna är allt frid och fröjd. Den ofrånkomliga ”Nessun dorma” är betagnade med bouzoki (!) och en sånginsats från Sarah Brightman som åkallar både Bianca Castafiore och ”Star wars”.

Den underbara Bianca Castafiore-känslan uppstår förstås också under de hjärtskärande skriken som avslutar ”Fantomen på operan”. Då borde vi alla resa oss upp och jubla. Men icke så, den svenska publiken är ovanligt tråkig denna onsdagsafton i isladan.

Mindre roligt är det då hon ger sig i kast med det mer popinriktade materialet. Fast när musiken är att likna vid högtravande pophymner med tjocka syntmattor har man åtminstone exploderande galaxer och nebulosor på storbildskärm att titta på.

Avslutningsvis bör en guldstjärna utdelas för att ”Closer” (som avslutar senaste albumet och inleder den andra akten på Hovet) är en omarbetningen av slutet på den första delen av Mike Oldfields mästerliga svit ”Tubular bells”. Den där Vivian Stanshall presenterar alla instrumenten. Det känns helt logiskt då den brittiska progrocken ju också hade svulstiga drag.

IMG_3736

Impressionistisk tolkning från sidan av Sarah Brightman. Notera den ryska astronauten Jurij Gagarin på storbildsskärmen. Foto: Dan Backman.

Fler bloggar