Annons
X
Annons
X

Konsertbloggen

Dan Backman

Dan Backman

Det tar ett bra tag men när Damien Jurado väl börjar tala till oss går han knappast att stoppa. Efter några inledande ord om vilken fantastisk scen Södra Teatern är – det är obligatoriskt – redogör han noggrant för den turné kors och tvärs mellan europeiska städer som hans skivbolag tvingat ut honom på och hur mycket han saknar sina två barn och flickvännen hemma i Seattle.

Han fortsätter, på sitt torrt humoristiska sätt, med en utläggning om snön och om hur planet från Paris försenats men att han i sitt utmattade tillstånd inte brydde sig. Hjärnan var typ blank. Efter att ha skuldbelagt oss en bra stund – han vill ju vara hemma – talar han vackert om att det är en gåva att få sitta på en stol på Södra Teatern och sjunga sina låtar.

Sedan framför han ännu en av sina lågmälda och, enligt egen utsago, deprimerande visor och berättar om hur en tjej vid namn Agnes önskat den på Facebook. Han frågar efter henne och berättar att flickvännen i Seattle (som sköter hans Facebook-sida) påmint honom om önskemålet precis innan konserten och att det vore väldigt bra om hon, Agnes alltså, kunde skriva på Facebook att han spelat ”I’m still here”. Så att flickvännen får se det.

Det är kanske inte så mycket att orda om i en recension men jiddrandet skapar onekligen en familjärt mysig stämning och ger välbehövliga avbrott till den lite sövande lunk hans sånger befinner sig i.

Klädd i en grön jacka med huva, rutig skjorta, jeans och sneakers är han så mycket indie att det gör ont. Men det gör inget. Han skriver ju bättre låtar än de flesta av kollegorna på den överbefolkade singersongwriter-scenen.

Många av dem är finstämda enligt den beprövade Nick Drake-modellen. Det klarar han bra men det är ändå som bäst när han följer Neil Young-spåret och framför låtar med sin ljusa Neil Young-röst som ibland är så bra att de hade kunnat vara skrivna av kanadicken själv. Den allra finaste av dem är ”Plains to crash”. Där uppnår han mästarklass.