Annons
X
Annons
X

Konsertbloggen

Dan Backman

Dan Backman

Jag har sett en bra jukeboxmusikal!!!

Trodde inte det var möjligt men musikalen om Carole Kings tidiga karriär, fram till och med sologenombrottet 1971 med albumet ”Tapestry”, är en fröjd från början till slut.

Nej, det är ingen tungviktare men den är välgjord på alla plan – kanske inte så överraskande; vi är ju på Broadway – och mycket underhållande. Är man ett Carole King-fan, som undertecknad, räcker det med öppningslåten ”So far away” – här rekapitulerad från den triumfatoriska konserten på Carnegie Hall i juni 1971 – för att man ska bli knäsvag och tårögd.

Med ett snyggt dramaturgiskt grepp blir kommentaren om att hon är född på Brooklyn (som egentligen kom efter ”I feel the earth move”) en effektiv övergång till scenen med hemmet, mamman, pianot och den 16-åriga låtskriverskan.

Sedan går allt i en rasande fart. Carole King får ett kontrakt med musikförläggaren Don Kirschner och efter ett kort tag sin första Billboard-etta med Shirelles inspelning av ”Will you love me tomorrow”. Hon träffar textskrivaren Gerry Goffin, som hon gifter sig med efter att som 17-åring blivit gravid. De två bildar ett synnerligen framgångsrikt låtskrivarpar under större delen av 60-talet innan de går skilda vägar 1968.

Musikalen följer också låtskrivarparet Cynthia Weil och Barry Mann, som även de jobbade för Don Kirschner och fick minst lika många hits. De båda paren sporrade varandra till stordåd genom en häsosam och inspirerande konkurrens. Det är i alla fall så det framställs i denna något tillrättalagda historieskrivning.

Karriärmässigt sett är det en solskenshistoria. Don Kirschner är en sjysst arbetsgivare och samarbetet med artisterna går som på räls. Det enda molnet är Gerry Goffins återkommande depressioner och otrohet, som leder till en skilsmässa.

Att man sitter som förhäxad föreställningen igenom beror förstås till stor del på den fantastiska musiken (amerikansk popmusik i sin renaste och bästa form) och på de medverkandes klockrena insatser både skådespelarmässigt och musikaliskt. Ackompanjemanget är anonymt och lite plastigt men det är anteckningar i marginalen. Det här är ju sångarnas show.

Chilina Kennedy är en fantastisk Carole King. Porträttlik och med en varm och fyllig röst i klass med förebilden. Numren med The Drifters och Shirelles är härligt överdrivna i sin sextiotalistiska showighet.

När man kommer ut på 43:e gatan vill man ha mer. Mycket mer. Men det är nog lika så bra att musikalen slutar 1971. Den i Los Angeles boende 73-åriga Carole King har släppt ypperliga soloskivor men karriären har inte alls varit lika händelserik som åren på 60-talet.