Annons
X
Annons
X

Konsertbloggen

Dan Backman

Dan Backman

Det finns exempel på operasångare som ger sig på andra genrer, företrädesvis pop och jazz. Med högst varierande resultat ska tilläggas. Renée Fleming och Thomas Quasthoff har lyckats bra men annars brukar det bli kallt och stelt.

Jag har aldrig hört någon bluessångare sjunga opera (fast det skulle man ju vilja göra) men Barbara Hendricks gör precis det motsatta (sings the blues alltså) när hon framträder med sitt Barbara Hendricks Blues Band på Scalateatern. Inte La Scala, som hon själv noterar.

Hon har gjort det förr, med Magnus Lindgrens kvartett, men här har hon en ny konstellation bakom sig. Jo, organisten och pianisten Mathias Algotsson finns kvar men gitarristen Max Schultz är ny, liksom basisten Claes Lassbo och trummisen Chris Montgomery.

Det är ett alldeles lysande litet band som med små eleganta medel får bluesen att svänga utan att musikerna någonsin flexar musklerna.

Sett ur ett renlärigt bluesperspektiv är det förstås mycket originellt. Hendricks har ju, precis som när hon sjunger jazz, kvar sitt vokala manér från operascenerna och konserthusen världen runt vilket gör att det råa draget som finns i blues nästan helt försvinner.

Mest blues blir det förstås när hon håller sig till de låga registren och sjunger relativt rakt. När hon ger sig i kast med de höga tonerna och broderar ut bluesen som en aria blir det mer märkligt än bra. Rent vokalt är det naturligtvis oantastligt och sett som ett musikaliskt gränsöverskridande (på riktigt alltså) förtjänar det beröm.

Robert Johnsons ”Croosroads” är det mest bluesiga vi får höra men hon blandar också in sånger förknippade med medborgarrättsrörelsen. Under det teatraliska framförandet av ”Strange fruit” hissas en snara upp i fonden. Det är kanske något övertydligt.

Barbara Hendricks får ursäkta men kvällens verkliga stjärna är ändå Mathias Algotsson. Som pianist får han in hela jazzhistorien i bluesen och framstår närmast som en klassiskt skolad konsertpianist under framförandet av ”Strange fruit”.

Men det är som hammondorganist han verkligen knäcker denna vinterdeppiga måndagskväll (jo, nog är det lätt att få the blues i detta eländiga klimat). Skicklig som de klassiska hammondorganisterna i groovejazzskolan men med en tillbakalutat elegant själfullhet som får den tunga kolossen att sväva och sjunga på ett personligt och helt ljuvligt sätt.

Rytmsektionen förtjänar också stort beröm för sitt inkännande tassande runt Hendricks belevade och finkulturella blues. Och Max Schultz får ju alltid till det på guran. Inte minst i ett instrumentalt stycke innan paus, med souljazziga harmonier och ett lite mer offensivt sväng.

Barbara och bluesgänget ger en konsert även ikväll, tisdag 27/1.