Annons
X
Annons
X

Konsertbloggen

Dan Backman

Dan Backman

Det börjar med en tvärflöjt (av en typ som vi i Sverige associerar med Björn J:son Lindh). Flöjtisten, Magnus Lindgren, projiceras tillsammans med svischande mönster, som en skärmsläckare, på den stora duk som spänts upp i fonden.

En flöjtist ansluter sig på scenen innan mannen på duken kommer in på scenen och kickar igång storbandet med lite allmänt hållna jazziga fraser. Lindgren byter till tenorsaxofon och tar ett till intet förpliktigande solo över en storbandsjazzig bakgrund som vid en blindtest skulle vara omöjlig att tidsbestämma.

Skärmsläckarens abstrakta mönster blir till noter samtidigt som musiken får lite mer kontur med ett trombonsolo och några blåsare börjar röra sig på scenen.

Den danska pianisten Sören Bebe tar över med impressionistiska klanger. En sopransax ansluter samtidigt som en softad vy över slottet från Af Chapman projiceras (jo, vid det här laget vill man väldigt gärna få stopp på skärmsläckaren).

Med Lindgrens distansierat eleganta klarinett får musiken en cooljazzig karaktär, dessvärre störd av lite brus och knaster.

Vid det här laget har man förstått konceptet bakom Magnus Lindgrens niosatsiga storbandssvit: ett vikt- och skarvlöst studsande mellan olika jazziga idiom, från det impressionistiskt rurala till det konkret urbana.

Det är en god tanke men då både komposition som arrangemang bara surfar på en snygg yta blir det föga engagerande. Det är bara en gång som det bränner till på riktigt och det sker när den norska tenoristen Hanna Paulsberg kliver fram med ett inspirerat solo som på ett engagerande sätt förenar det sköra med det kraftfulla.

JOW_20140328_48

Hanna Paulsberg. Foto: Jan-Olav Wedin.

Jag kan förstå och respektera Lindgrens önskan att skoja till det lite med vandrande musiker och olika arrangemangsmässiga tricks för att liva upp den stelnade storbandsformen. Men känslan av ytlig eklektism går inte över. Inte ens när han tar sig upp på orgelläktaren och med en närmast minimalistisk orgelfigur leder in saxofonerna i ett mer vildsint uttryck.

Konsertens andra halva var inte lika ambitiös men desto innehållsrikare med två (!) stipendieutdelningar (jazzpedagogen Per Tornberg fick Mary Lou Meese Youth Jazz Fund-stipendiet och trombonisten Lisa Bodelius fick Alice Babs-stipendiet) och två hemliga gäster (Jojje Wadenius och Peter Asplund).

Margareta Bengtsson måste förstås få ett omnämnande. Hon bidrog ju med harpa och scatsång både till första och andra akt. Men det var särskilt hennes tolkning av den fina Kate Bush-låten ”The man with the child in his eyes” som var minnesvärd.

Slutligen: det måste noteras att Lindgren satt ihop en intressant nordisk all star-lineup för ”The nordic big band inferno”. Många nya ansikten på Konserthusets scen denna afton alltså.

JOW_20140328_163

Magnus Lindgren och Margareta Bengtsson. Foto: Jan-Olav Wedin.