Annons
X
Annons
X

Konsertbloggen

Dan Backman

Dan Backman

John Cage ogillade inspelningar av sin egen musik. Den inflytelserika kompositören, filosofen och teoretikern såg problem med att en inspelning (här talar vi om lp-skivor) blir till en missvisande representation av ett komponerat eller improviserat stycke musik. Att inspelningen blir till en slutpunkt när det istället, särskilt hos Cage, handlar om musik som levande materia.

David Grubbs, också han musiker och teoretiker, har tagit detta som utgångspunkt för sin bok ”Records ruin the landscape” och utvecklar tankegången genom att ta upp andra viktiga konstnärsskap på 1960-talets experimentella musikscen – Morton Feldman, Max Neuhaus, Tony Conrad – och går vidare till våra dagar då vi översköljs av musik från denna tid (utgiven och outgiven) i form av vinyl, cd och musik att streama och ladda ner.

Jo, nog är det nördigt och smalt. Men inte ointressant. När Grubbs läser högt ur boken på ett Rönnells-evenemang (det första för året) tar han också upp sin egen resa in till den experimentella musikens kärna. En resa han och många med honom gjort från 60-talets vitala pop- och rockscen till den lika vitala konstmusikscen där John Cage var en av de mest inflytelserika.

Kopplingen mellan uppläsningen och den konsert han ger efter en kort paus är väl inte helt glasklar. Men det gör inget. Sammantaget blir det en fin kulturafton på Rönnells. Det finns ju ett värde i det lite torra och lågmälda också.

Med en Fender-gura och fyra pedaler bjuder han på lågmälda sånger i en amerikansk tradition där namn som Velvet Underground, Sonic Youth och Wilco kommer upp till ytan.

Med en öppet klingande stämmning och en capo högt upp (eller långt ner, vet inte riktigt vad som är rätt att säga) på greppbrädan går tankarna även till Joni Mitchell, fast det ska inte tolkas bokstavligt.

Inte så märvärdigt förvisso men jag gillar hur sångernas lösa struktur öppnar upp dem mot den indiska ragans form.

FullSizeRender 5FullSizeRender 4Foto: Dan Backman.