Annons
X
Annons
X

Konsertbloggen

Dan Backman

Dan Backman

Sidsel Endresen och Stian Westerhus möttes för första gången på jazzfestivalen i Molde 2010. Musikaliskt tycke uppstod och sedan dess har de varit sporadiskt verksamma som duokonstellation.

Men när sångerskan och gitarristen, båda från Norge, ger sig ut på en timslång och till största delen improviserad vandring i olika musikaliska terränger känns det som att de spelat tillsammans mycket längre än fyra år. Deras kommunikation är ju så telepatisk och finkalibrerad att den elektroniskt manipulerade gitarren och den nakna rösten blir till en enda musikalisk kropp.

Redan från början sitter allt där det ska: Stian Westerhus plockar på sin halvakustiska elgitarr och modellerar fram brus och knaster med loopar, pedaler, knappar och en ipad. Han har en dubbel uppsättning högtalare och förstärkare, vilket gör ljudbilden stor och analogt varm trots den digitala elektroniken.

Den visuella framtoningen är mer rockgitarristens än jazzgitarristens, något som också avspeglar sig i spelet som egentligen är mer friformrock än improjazz.

Sidsel Endresen har en mer jordnära framtoning. Hon sitter på en stol med båda fötterna stadigt på golvet och använder sin röst till både ordlös och textbaserad sång och ljudkonst. Hon har hållit på så länge att hon inte behöver konstra till det med den ibland omotiverat extrema röstakrobatik en del yngre sångerskor hemfaller åt. Utan några speciella åthävor låter det ändå märkligt och magiskt.

Till en början kompletterar hon gitarrens brusiga laborerande med partikelfysik och gruvdrift med ett stammande ljudflöde som aldrig kommer till sak. Vartefter tiden går blir det mer sammanhängande och mot slutet låter det som kinesiska. I alla fall en liten stund.

Det abstrakt upphackade ändrar karaktär organiskt och så småningom hamnar de på scenen och vi i publiken i ett avigt och långsamt elastiskt groove. Stian Westerhus plockar fram en stråke (något som alla rockmän ofrånkomligen associerar med Jimmy Page) och musiken blir alltmer elektrisk: det är som att befinna sig i ett rätt obehagligt fält med elektriska störningar, framkallade både av gitarr och röst. Ibland känns det som att få elektriska stötar.

Någonstans i mitten kommer Westerhus in på en slags Robert Fripp-minimalism med subtilt eko i lager på lager. Och det är ju aldrig fel.

Mot slutet, ska vi säga sista tredjedelen, tappas lite av det fokus som som präglat konserten. Det blir lite upprepningar och jag kan tycka att Stian Westerhus får lite för mycket feeling och som en konsekvens tar plats på bekostnad av Sidsel Endresens mer finstilta inpass. Men det ändrar inte intrycket att detta är impro på högsta nivå.

IMG_6739Rita Marcotulli & Joakim Milder. Foto: Dan Backman.

Konserten i Hörsalen presenteras av Lupino Live (en del av föreningen Impra, som jobbar för ett jämställt musikliv) och i den andra avdelningen får vi höra en annan duo som också har improvisationen som ett bärande element: pianisten Rita Marcotulli och saxofonisten Joakim Milder.

Men där mötet mellan Endresen och Westerhus var sublimt fullkomnat är det som att Marcotulli och Milder söker efter en samstämmighet som aldrig riktigt infinner sig.

Jag kan ha fel men intrycket är att det är Marcotulli som har kommandot och Milder som följer efter och gör så gott det går. Det är naturligtvis inga problem för en så skicklig och känslig instrumentalist som Milder men det slår aldrig några gnistor om deras samspel.

Jag har hört Marcotulli göra slarvsylta av Pink Floyd-låtar i Umeå en gång. Så illa blir det inte denna gång men den italienska pianistens sätt att manipulera flygelns klang med en ekoapparat är närmast pinsamt banal jämfört med Stian Westerhus suveräna behärskande av elektroniken. Hon ger sig till och med på tenorsaxens klang med den uppenbarligen simpla ekomaskinen.

Visst är det så kultiverat och oantastligt som det måste bli när rutinerade och skickliga jazzmusiker mötas på på en scen (bortsett ekot). Men det är ju inte oengagerande vältalighet man vill ha som lyssnare.