Konsertbloggen
Dan Backman
Dan Backman
Jag kan inte tänka mig en bättre uttolkare av Django Reinhardts musik än Gustav Lundgren. Med passion, skicklighet och espri uppdaterar han den franska gitarristens tidlösa swingmusik och blir till en våt dröm för den nostalgiska frankofilen.
Tillsammans med sin trio – gitarristen Martin Widlund och kontrabasisten Andreas Unge – firar han det franska geniets födelsedag (Reinhardt föddes 23 januari 1910 och dog 16 maj 1953) med utsökta versioner i trioformat av kända och mindre kända kompositioner och improvisationer.
Inte blir det sämre av att Lundgren bjudit in fransmännen Aurelien Trigo, fiol, och Rémi Oswald, gitarr. Tillsammans bildar de en kvintett, precis som den legendariska Franska Hotkvintetten (Quintette du Hot Club de France) som Reinhardt hade med den fabulösa violinisten Stéphane Grappelli.
En känsla av svängig viktlöshet sprider sig vare sig de här unga herrarna (inklusive klarinettisten Klas Lindqvist, som är med i några nummer) tar sig an den franska swingmusiken eller diverse annat, som Lundgrens egna låtar.
Med risk för att framstå som en äkta Paris-romantiker, vilket jag iofs är, går det att likna musiken vid löv som virvlar omkring på boulevarder och gränder och öppna torg. Eller segelbåtar som får vind i den stora dammen i Luxembourg-trädgården. Eller som…nej, ursäkta, nu får det vara nog med tramset.
Men alltså det är ju något med den här feel good-musiken som är så himla livsbejakande och som får mig att bara bli odelat positiv (det är sällan) och skriva saker som ”flyhänt, händelserikt, känsligt, dynamiskt, elegant, konturskarpt” i min anteckningsbok.
Fotnot: denna recension baseras på konsertens första halva. Men jag har från säker källa fått garantier att den andra halvan var precis lika bra.