Annons
X
Annons
X

Konsertbloggen

Dan Backman

Dan Backman

Jamie Cullum slog igenom stort 2004 med albumet ”Twentysomething”. Då var det fortfarande lite nytt med att unga artister tog sig an både pop och jazz och den unga britten hade ju, precis som kanadensaren Michael Bublé, charm, energi och musikalitet i överflöd.

Tio år senare är det inte lika lätt att förföras. Den idag 35-åriga britten, som är ett av affischnamnen på den pågående Stockholm Jazz Festival 2014, har förvisso kvar energin och kastar sig fortfarande imponerande lätt mellan pianojazz och pianopop, dåtid och nutid, covers och eget material. Och jo, nog växlar han sjukt snabbt upp från en eftertänksam ballad till att nästan riva Konserthuset.

Men det som var nytt och fräscht för tio år sedan känns idag som ett manér. Redan i andra låten står han alltså på den inhyrda flygeln (är säker på att Konserthusets pianotekniker aldrig skulle tillåta dylikt beteende på husets egna instrument) och lite längre fram används den som en congatrumma. Naturligtvis ger han sig även ut på en bejublad promenad bland bänkarna, och på dem, under den konstiga electroversionen av Cole Porters ”Love for sale”.

I början av karriären spelade Jamie Cullum med gamla jazzgubbar men nu har han ett litet band som matchar hans egen ålder. Det är bra. Även de växlar obehindrat mellan jazz, pop och en gnutta r’n’b, som Pharrels ”Frontin'”.

Jag ger inte mycket för Rory Simmons trumpetsolon men gillar när sångaren José James, som uppträder på Fasching ikväll lördag, bjuds upp på scen för en liten stunds opretentiöst jammande över en slags bluestolva.

Visst är det skicklig underhållning – jo, festivalpubliken älskar det – men mycket till musikalisk substans finner jag icke. Yrvädret Cullum rusar fram mellan pop och jazz och blues och radar upp så många klimax att man till slut inte bryr sig.

För tio år sedan upplevde jag Jamie Cullum som en charmig energikick, idag blir jag – ärligt talat – bara trött.

Jamie Cullum på Stockholm Jazz FestivalFoto: Urban Wedin.