Dan Backman
Jazzmusik är så fiffigt konstruerad att det är fullt möjligt att på kort varsel sätta ihop fungerande konstellationer av musiker som kanske inte förut spelat med varandra. Det skulle vara betydligt svårare med låt oss säga ett traditionellt rockband, rockmusiken har ju sällan improvisation som ett bärande element.
Så när den svenska tenoristen Nisse Sandström hastigt insjuknade precis innan sitt gig på Fasching kunde Bernt Rosengren hoppa in och med den äran fronta den kompande trion med Leo Lindberg, piano, Kenji Rabson, kontrabas, och Moussa Fadera, trummor.
Den 71-åriga Sandström och den 75-åriga Rosengren tillhör samma generation jazzmusiker och är båda portalfigurer på den svenska jazzscenen. Ingen av dem är utbytbar, men inhoppandet av Rosengren (som för den stora allmänheten är ett större namn) lär inte fått någon att vända i dörren till jazzklubben på Kungsgatan.
Bernt Rosengren, som med varlig hand lotsar de betydligt yngre musikerna i kompet, har den goda smaken att som en tribut till Nisse Sandström inleda kvällen med en av hans kompositioner, ”Moonlake”. Med undantag av en egen låt, ”Ever blue”, blir det under resten av den skönt anspråkslösa konserten ett fritt plockande ur jazzens standardrepertoar. Låtar från en tid då jazzen varken behövde eller kände ett tvång att distansiera sig från traditionen. Låtar att enas kring och använda som utgångspunkter för solon.
En av dessa är Jerome Kerns gamla fina ”I’m old fashioned”, en passande titel för en kväll som dock varken är gammalmodigt dammig eller gubbig, snarare ett lite rörande möte över generationerna. Möjligen skulle man kunna travestera titeln till ”jag är tidlös”. Det är i alla fall så det känns när denna fina konstellation musiker tolkar melodierna.
Rosengren är skönt saktfärdig mellan låtarna. Han memorerar melodierna för sig själv innan, diskuterar lite med pianisten Leo Lindborg och skojar sedan om att han aldrig kan minnas några titlar.
Fast när låtarna räknats in och tagit fart är det inget problem. Med tillbakalutad auktoritet blåser han sig igenom teman och solon. Han har inget att bevisa utan kan tillåta sig att vara lite dröjande i sitt utspel. Det är fint.
Men om man ska vara riktigt ärlig så är det pianisten Leo Lindbergs raffinerat infallsrika komp och solistiska insatser som utgör kvällens största behållning. Det unga musiksnillet, endast 18 år men redan rutinerad musiker på ett flertal instrument, uppvisar en förbluffande förtrogenhet med den traditionella jazzens byggstenar och lyckas sätta personlig prägel på de gamla låtarna.
Kontrabasisten Kenji Rabson och trummisen Moussa Fadera måste förstås också lovprisas för sitt smakfulla sväng. Fadera tillhör för övrigt den unga musikgeneration som klarar av standardjazzen lika väl som psykedelisk rock.