Monty Alexander Trio. Konserthuset 20 februari.

Pianisten Monty Alexander, basisten Hassan Shakur och trummisen Obed Calvaire spelar snabbt, energiskt och infallsrikt. Om Disney skulle göra en tecknad film baserad på deras spelstil så blev det nog en om tre glada och pigga ekorrar. Gjord på det gamla fina sättet med rutor tecknade för hand, inte datoranimerade.

Nej, det vilar inte direkt några ledsamheter över musiken när Monty Alexander Trio gör ett återbesök på Konserthuset. Tvärtom har pianisten gjort sig känd för sin glada blandning av mainstreamjazz och baktaktsrytmer. Född 1944 på Jamaica, och med en djup förtrogenhet med såväl reggae som andra karibiska musikyttringar, faller det sig högst naturligt.

På Konserthuset blir det inte så mycket reggae tyvärr, fast det blir i alla fall en Bob Marley-tribut med ”No woman, no cry” och ”Get up, stand up” där Obed Calvaire visar sitt mästerskap när det gäller kantslag. Monty Alexanders egen ”Renewal”, som kommer efter paus, har också en hel del reggae i sig.

Även om man måste bli imponerad av hur bra en akustisk trio får till baktakten så hade det förstås varit betydligt piggare om jazzbokaren på Konserthuset hade tagit hit Monty Alexanders reggaejazzgrupp Harlem-Kingston Express. Trion var ju ändå här för fyra år sedan.

Men mest handlar det alltså om lättlyssnad pianojazz i feel good-förpackning. Monty berättar om de stora namn han spelat med och inspirerats av och ägnar en avdelning åt låtar förknippade med Frank Sinatra: ”Strangers in the night”, ”Come fly with me”, ”I’ve got you under my skin”.

Visst låter det bra, trion är extremt samspelt, men det går ändå inte att frigöra sig från känslan att lyssna till en barpianist de luxe i en inte helt optimal konserthusmiljö. Fick för övrigt samma slags känsla under Elaine Elias besök på Konserthusscenen i höstas.

Mot slutet kommer Montys hustru Caterina Zapponi in på scen för några väl valda sånger. Tolkningarna av den italienska ”Estate” och franska ”C’est si bon” är knappast häpnadsväckande men livar upp vid en punkt då man hunnit bli lite trött på Monty Alexanders rastlösa vandrande på tangenterna och eviga musikcitat.

Det roligaste citatet stod ändå basisten Hassan Shakur för när han helt plötsligt halkade in på Bernard Edwards klassiska basgång från Chics ”Good times”.

Foto: Jan-Olav Wedin.