Annons
X
Annons
X

Konsertbloggen

Dan Backman

Dan Backman

Angel Olsen avslutar sin konsert ensam på Kägelbanan. Hon skickar ut sitt lilla band och framför den långa och suggestivt monotona ”White fire” som vore hon en Leonard Cohen. Fast mycket bättre.

Ytterligare en sång (men mycket kortare) till ackompanjemang på samma svarta elgitarr hon använt hela kvällen. Sedan slut. Inga extranummer.

Det är en ovanlig men alldeles underbart udda avslutning på en överraskande fantastisk konsert.

Kopplingen till gamle Cohen (som fyller 80 år på söndag) är tack och lov inte applicerbar på hennes övriga sånger. Med sitt rockiga unga band (trummor, bas, gitarr) är det mera som country som inte vill vara country eller som indiefolk filtrerat genom Velvet Underground.

Ta det inte för bokstavligt, men det finns något rått och malande som också kan föra tankarna till en ung Patti Smith, fast utan rocklegendens pretentiösa anspråk.

Det finns andra namn att droppa. Jag antecknar Hank Williams, Roy Orbison, Chris Isaak, Iris DeMent och Laura Marling, men bara som referenspunkter.

Mest är hon förstås sig själv. 27 år, men ser yngre ut, från St Louis, Missouri. Har turnérat och spelat in med indiesuperstjärnan Will Oldham (snart blir hon själv indiesuperstjärna) och gett ut två skivor i eget namn.

Både hon själv och bandet (Emily, Josh, Stewart) ger ett närmast blygt intryck. Inga fånerier, inget stilande, bara bra musik rätt upp och ner.

Hon säger inte så mycket mellan låtarna men är charmigt fnittrig. Stewart har gitarren högt upp (som Christopher Owens när han var här första gången) och understödjer sångerna med ruffiga inlägg.

Och så har vi rösten. Stark och klar som en fäbodstinta när hon ropar efter kossorna eller nedtonad så att den nästan spricker, alltid fängslande.

Och, inte att förlömma: när hon helt oväntat slänger in Fleetwood Macs ”Dreams” känns det inte alls konstigt. Bara väldigt härligt.

IMG_5817Foto: Dan Backman.

Rodrigo Amarante, från Rio De Janeiro, är också han som en frisk fläkt på den överbefolkade indiefolkscenen. Ensam med en liten gitarr och ett knippe fina sånger utgör han en idealisk uppvärmning till Angel Olsen.

När han sjunger på portugisiska låter det som indieversionen av Antonio Carlos Jobims bossalåtar. Synd att han inte var med på Blue House Jazz-hyllning till Jobim i fredags på Konserthuset. Hade gärna hört honom göra några Jobim-klassiker med Dalasinfoniettan. Och sett honom flirta med damerna på parketten.

IMG_5811Foto: Dan Backman.