Annons
X
Annons
X

Konsertbloggen

Dan Backman

Dan Backman

Konserten har redan börjat när jag kommer till Nalen. Daniel Lanois, i truckerkeps, sitter vid sin pedal steel och bredvid sig på den dunkelt upplysta scenen har han basisten Jim Wilson, som ser ut som en skäggig The Edge i luva och långrock, och trummisen Kyle Crane, i blå overall.

Ytterligare en person finns där: en långhårig man i luvjacka med en något svårdefinerbar roll. Han plåtar ibland, assisterar vid musikmaskinerna och hjälper till att lysa upp den mörka scenen med en ficklampa när Daniel Lanois inte ser sin pedal steel.

Det är europeisk turnépremiär och kanadensaren (som kanske mest är känd som producent åt U2, Emmylou Harris och Bob Dylan) visar upp en delvis ny sida bredvid den ambienta americana man mest förknippar honom med.

I låtar som ”Sioux lookout” och ”Opera”, båda hämtade från det senaste albumet ”Flesh and machine”, lämnar han alltså stränginstrumenten för musikmaskiner och loopar och hänger sig åt en slags rockigt ambient techno.

Nej, det är inte bra. Ganska förskräckligt om vi ska vara riktigt ärliga. Äldre rockmäns förtjusning i techno är ju aldrig besvarad, det vet vi sedan förr. Truckerkepsen skruvar fram nittiotalistiska ljud, luvan spelar på baspedaler med händerna (?) och overallen är bara allmänt urjobbig (det är han hela tiden).

Då är det bättre – förstås – när Daniel Lanois håller sig till gitarrbaserade sånger som ”The maker” (där han sjunger som Elvis Presley) och den mjukt texmexiga ”Jolie Louise”. Eller när han drömmer sig bort på sin pedal steel.

Man varken kan eller bör hindra musiker från att testa nya vägar. Men det kan vara plågsamt att som lyssnare behöva följa med när man redan från början inser att det är en återvändsgränd. Och att trummisen borde sparkas.

FullSizeRenderFoto: Dan Backman.