Annons
X
Annons
X

Konsertbloggen

Dan Backman

Dan Backman

Ed Sheeran behöver inte mer än sig själv och några gitarrer för att få ett Globen packat med övertända tonårstjejer (ja, det är mest tjejer) att explodera som en smällkaramell.

Jo, han har ju sina loop-pedaler också, så att han kan sjunga stämmor med sig själv, trumma på gitarren och genom adderandet bygga upp sina pojkbandslåtar till något som skulle kunna beskrivas som den pastellfärgat glada versionen av José González och Tracy Chapman.

Det har gått fort för den 23-åriga rödhåriga britten. Han säger själv att det var 200 personer senast han var i Sverige och nu sålde han ut spelningen på Fryshuset så snabbt att den fick uppgraderas till Globen.

Det är ingen avancerad gissning att den publik som kommit också följer Idol och älskar One Direction. Såväl Ed Sheeran själv som hans låtar är ju som en våt dröm för jurygrupperna i världens alla artist-tävlingar. Det är ju personligheter som Ed Sheeran de vill hitta och slipa till superstjärnor.

Tillhör man inte målgruppen, vilket jag som musikkritiker alltså inte gör, blir publikresponsen en lika stor del av konsertupplevelsen som det som händer på den stora och ovanligt ödsliga scenen.

Alltså: de flesta står upp hela konserten och de gälla skriken mellan och under låtarna är så höga att jag måste hålla för öronen. Allsången är närmast konstant och det filmas, fotas, twittras, mejlas, facebookas och instagrammas så mycket att det är ett smärre under att nätet inte bryter samman.

Och, jovisst, under balladerna gnistrar det på ett sätt som de gamla Mariah Carey-tändarna bara kunde drömma om.

Men det kan inte hjälpas. Hur mycket Ed Sheeran än anstränger sig och hur mycket skojigt och snyggt det än visas på de fjorton bildskärmar som fyller fonden så blir det efter en stund rätt enahanda.

Ursäkta om det är en förutsägbar konklusion. Men, som sagt var, jag tillhör inte målgruppen.

Jo, visst sjunger han bra (till och med rappandet får godkänt) och verkar vara en i största allmänhet trevlig prick. Men, om vi ska vara lite petiga, så är det knappast något sofistikerat användande av loop-pedaler han visar upp. Där andra kan väva intrikata och grooviga musikvävar genom att addera lager på lager nöjer sig Ed Sheeran med några ackord som får gå runt och några slag på gitarrkroppen som pådrivande faktor.

Men vem bryr sig. Det fungerar ju uppenbarligen ypperligt. Ännu så länge. Men ändå: vill han stanna kvar på den här nivån krävs det nog mer. Jag kan inte se att fler musiker skulle förstöra något. Det fungerar ju bra på skivorna.