Annons
X
Annons
X

Konsertbloggen

Dan Backman

Dan Backman

Det är som vanligt avspänt, lössläppt och opretentiöst när Nisse Landgren bjuder in ännu en gäst till sin välbesökta ”hörna” i Kulturhusets hörsal.

Denna gång är det Sofia Karlsson som står i centrum för uppmärksamheten. Inte som svensk folksångerska dock, den nischen har hon lämnat för länge sedan. Med start i den amerikanska traditionella folksången ”Black is the color of my true love’s hair” blir det istället en varierad konsert som sorgfritt vandrar mellan pop, jazz, skotsk folkmusik och en polska från Dalarna.

Mest överraskar hon som scatsångerska när hon i den nyskrivna och mycket fina sången ”Regnet” imiterar Nisse Landgrens trombon och i tolkningen av ”My funny valentine” visslar små solostrofer.

Annars sjunger hon förstås så där fint som bara Sofia Karlsson kan göra och växlar mellan en nyinköpt halvakustisk gitarr och en helakustisk. Vid sin sida har hon gitarristen Mattias Pérez. Han gör en polska från Dalarna på sin tolvsträngade gitarr (byggd i Grebbestad får vi veta) så att det låter mer Joni Mitchell och Pat Metheny än svensk folkmusik. Eller så var det bara en lång jammig inledning till polskan som lät så, jag vet faktiskt inte. Himla fint var det i alla fall.

Sofia Karlsson tolkar också Eldkvarn och Staffan Hellstrand och gör en version av Eleanor Rigby tillsammans med Nisse Landgren. Fast även om de försett Paul McCartneys klassiker med intressanta stämmor så känns den onödig. För att inte säga förkastlig: Beatles ska man ju som regel alltid hålla sig undan. Allt som de gjorde var fulländat och ska inte röras. Som Beatles-taliban kan jag inte rucka på den principen.

Om den lilla obligatoriska stunden då Nisse intervjuar kvällens artist finns väl inte så mycket att säga. Bortsett då att det blir lite väl mycket inbördes beundran och smicker men att Sofia Karlsson ändå gör det hela underhållande genom att försvinna ut på intressanta stickspår, bort från Nisses lite tråkigt konventionella frågor.

Bäst blir det när Sofia Karlsson mot slutet inviterar upp ett gäng glada folkmusikstudenter för en fantastiskt fin version av den skotska folksången ”Lizzie Lindsay”. När stråkarna tar över melodin låter det som Penguin Café Orchestra. Ganska så himmelskt underbart alltså.

Tillsammans gör de även en jättefin version av Sofias egen sång ”Vi driver” innan Sofia och Nisse och Martin på egen hand sätter punkt för en mysig kväll i Kulturhusets hörsal med Brenda Russells souliga ballad ”Get here”.