Konsertbloggen

Dan Backman

Dan Backman

När den svensk-norsk-japanska improtrion Akira Sakata, Johan Berthling och Paal Nilssen-Love håller sig till sättningen altsax, kontrabas och trummor är de som vilken hårdför improgrupp som helst.

Ett hårt och obevekligt flöde där musikerna är ute på sina egna frijazztripper (som ju är allt annat än fri utan lika styrd av regler och konventioner som alla andra genrer) men ändå på något sätt drar åt samma håll.

Det är när Akira Sakata plockar fram klarinetten och får Johan Berthlings kontrabas att lugna ner sig lite och Paal Nilssen-Loves trummor inte längre mullrar som åskmaskinen på Drottningholms slottsteater som gruppens helt akustiska impro börjar leva ett mer särpräglat eget liv.

Nyanserna kommer fram när musikerna på ett lite mer lågmält sätt interagerar med varandra. Jag tycker också att Sakata är intressantare som klarinettist än som altsaxofonist.

Men det är när den 70-åriga japanen börjar använda sin röst som det verkligen händer saker. Rabblandet leder obevekligen tankarna både till Japan och Tibet i allmänhet och till munkars rossliga besvärjelser i synnerhet. Eller till en spritt språngande galen japansk feodalherre som skäller ut någon stackars undersåte.

Jag förstår inte ett skvatt men tillsammans med Nilssen-Loves ödesmättade slag på gongar och andra slagverk och Berthlings kontrabas, som ibland fås att låta som en koto, blir det oerhört uttrycksfullt. Roligt och teatraliskt skrämmande på samma gång.

IMG_7967Foto: Dan Backman.

Fler bloggar