Annons
X
Annons
X

Konsertbloggen

Dan Backman

Dan Backman

Jag avskyr begreppet ”guilty pleasures”. Tanken på att viss musik ska vara skamlig att gilla är ju närmast fascistisk.

Att Peter Jöback spinner på ”guilty pleasures”-temat när han fullt ut bejakar sin kärlek till musikalgenren, med konserter under rubriken ”I love musicals”, är därför bara tragiskt. Och fånigt. Inte bara för att de bästa musikalerna är värda all respekt utan också för att det är här Peter Jöback är som bäst. Och mest framgångsrik. Det vet vi ju sedan länge att hans försök att göra självbespeglande mogen pop på svenska inte gett några särskilt lysande resultat. I alla fall inte konstnärligt.

Årets turnévända med kända och mindre kända musikalmelodier är den andra i ordningen och går under tilläggsnamnet ”The Broadway edition”. Det är talande för en konsertproduktion som med svenska mått mätt är storslaget lyxig, med Stockholm Sinfonietta (som gör ett bra men anonymt klingande jobb) och gästsolisterna Scarlett Strallen, Ma-Anne Dionisio, Gunilla Backman och Norm Lewis.

Det blir många musikalartister på en och samma gång (och en himla massa klädbyten och teatraliska crescendon) så konsertlängden på tre och en halv timme känns nödvändig. Det här är ju artister i världsklass som är vana att få breda ut sig.

Vi är i Sverige så stjärnan på scenen är förstås Peter Jöback, även om han lika klokt som generöst ger stort utrymme till musikalkompisarna han bjudit in och som får träda fram i solonummer och olika konstellationer. Mäktigast blir det när alla samlas i slutet för några nummer ur ”Les Miserablés” men alla glänser även i individuella framträdanden.

Kanadensiska Ma-Anne Dionisio är till exempel lysande i två nummer från ”Miss Saigon” och utmärkt som en sensuell Sally Bowles i ”Cabaret”. Brittiska Scarlett Strallen (har inte musikalartister ofta märkliga namn?) är om möjligt ännu mer utmärkt som den nippriga Mary Poppins medan Norm Lewis har exakt den pondus som Peter Jöback fortfarande saknar när han framför den klassiska ”I got plenty o’ nuttin'” från ”Porgy & Bess”. Han gör också en roligt tuppfäktande dialog med Jöback som, naturligtvis, utmynnar i ”Anything you can do” från ”Annie get your gun”.

Den enda svenska gästen, Gunilla Backman, har inga som helst problem att matcha de utländska gästerna. Tvärtom är hon alldeles lysande i den ljuvliga ”As if we never said goodbye”, från ”Sunset Boulevard” (som hon häromåret gjorde i en utmärkt uppsättning på Göteborgsoperan).

Och vad finns det att säga om Peter Jöback själv? Jodå, nog är han ett fullfjädrat musikalproffs, från tonsäkerheten och inlevelsen till kroppsspråket och de hollywoodska leendena. Sedan är det en annan sak att jag har svårt för det nasala och höga röstläget och det lite forcerade draget i hans tolkningar. Det blir lätt för mycket Peter Jöback. Särskilt i mellansnacken som han ännu inte riktigt behärskar. Det snubblas över ord och klyschor som ”bottna i situationen” och ”mycket i mitt bagage” är legio i de rätt tjatiga utläggningarna om vägen till Broadway.

Bäst är han efter pausen då han kommer ut som konferencieren i ”Cabaret”, det är ju en roll som passar det lätt överpeppade i hans framtoning. Men kvällens mest övertygande insats gör han i ”The music of the night”, från ”The phantom of the opera” (musikalen han just spelat på Broadway). Rösten åker ner i ett lägre register, uttrycket blir mer eftertänksamt och plötsligt finns där en pondus i gestaltningen. Något händer men jag fattar inte vad det är.