Annons
X
Annons
X

Konsertbloggen

Dan Backman

Dan Backman

Det är svårt, för att inte säga omöjligt, kanske till och med livsfarligt, att ge sig på Antonio Carlos Jobims bossanova-sånger. Den genialiska mästarkompositörens utsökta musik har ju liksom redan cementerats för evigheten, främst via hans egna inspelningar men också andra stilbildande tolkningar långt bak i 1960-talet.

Givet detta kan jag ändå tycka att Lina Nyberg lyckas riktigt bra när hon framför dessa coolt bitterljuva melodier och texter framför en skara lunchätande gäster på Klara Soppteater (under Stockholm Jazz Festivals beskydd).

Till skillnad från många andra har Lina Nyberg ordentligt på fötterna. Hon berättar om ett intresse som sträcker sig bakåt till 18-årsåldern och om språkstudier för att förstå vad som döljer sig bakom den vackra portugisiskan. Hon har till och med översatt några sånger till svenska. Ambitiöst.

Med sitt utmärkta lilla band – pianisten Jonas Östholm, basisten Viktor Skokic och trombonisten Karin Hammar – fyller hon en timme med en balanserad blandning av sånger vi alla hört, som ”Desafinado”, och mer udda fynd ur den digra katalog som Jobim lämnade efter sig när han gick bort 1994.

Trombon är inte det mest självklara bossa-instrumentet men Karin Hammar får det att låta så med att känsligt spel som poängterar jazzen mer än samban i bossan.

Och Jonas Östholm. Wow liksom. Visste inte att han var så bra på att vissla unisont med pianot. Men alltså, hans solon är helt kongeniala med bossakänslan och adderar det där lilla extra som alla konserter mår så bra av.

Såvitt jag kan bedömma är Lina Nybergs portugisiska klanderfri. Gillar det faktiskt bättre när hon sjunger på originalspråket än på svenska, hon berättar ju ändå pedagogiskt (hon är ju lite som en dagisfröken, Lina) vad sångerna handlar om. Intressant också att få höra att förvånansvärt många bossor handlar om att gräla, något som sällan märks i de till engelska översatta sångerna.

FullSizeRender-4FullSizeRender-5Ovan: Den visslande pianisten Jonas Östholm och tre spöken. Under: MP Band minus Staffan Astner.

MP Band flög under radarn när de var aktiva på 80-talet. Åtminstone flög de under min egen radar. Kanske att jag såg bandnamnet och trodde att det var ett gäng under ledning av Per Gessles parhäst Mats Persson, han kallas ju MP, och därför inte var något att kolla upp.

Men initialerna står alltså för den mycket rutinerade och ofta anlitade trummisen Magnus Persson. För att fira släppet av en liveinspelning från Fasching 1985 har han samlat ihop en delvis ny line-up och packat in dem i lilla Plugged Records i Gamla Stan (som en programpunkt på Stockholm Jazz Festival).

Från 80-talet är det bara han själv och gitarristen Staffan Astner kvar. Övriga platser upptas istället av Daniel Bingert, elbas, Karl Martin Almqvist, tenor och sopran, och Mats Öberg, klaviatur.

Från 80-talet finns inte heller mycket av det digitala ljudet kvar. Det tackar man för. Men i övrigt får man säga att det är väldigt typisk genreöverskridande fusion från detta årtionde.

Gruppen spelar albumet i sin helhet vilket innebär att en hel del olika musikaliska stationer passseras. Jag antecknar att det börjar med något som kan liknas vid en slags svävande Schaffer/J:son Lind-fusion, fortsätter med renodlad jazzfunk, med otroligt snyggt stötig funkbas, nästan p-funkig, spelad av Daniel Bingert och att låten ”Cave of light” (med ett strålande solo av Staffan Astner) i princip är byggd på Pat Metheny-klassikern ”Are you going with me?”.

Jodå, det är riktigt trevligt och det verkar upplagt för att Magnus Persson ska blåsa liv i gruppen igen. Publiken finns ju därute.

FullSizeRender-6Foto: Dan Backman.

Vad mer finns att rapportera från jazzfestivalfredagen? Jo, Isabella Lundgren på Fasching förstås. Denna gudabebådade sångerska som är bland det bästa som hänt den svenska jazzscenen.

Nu är hon aktuell med ett nytt album och en ny grupp (Calle Bagge, piano, Nikkas Fernqvist, bas, Daniel Fredriksson, trummor). Man kan även säga att musiken är ny. Borta är 20-talsjazzen och Billie Holiday-influenserna. Det är kanske lite tråkigt men är förstås ett nödvändigt steg för att skapa sig en ännu tydligare musikalisk identitet.

Hon framför några nya sånger (jag missar andra set med Dylan-tolkningar bland annat) men jag ber att få återkomma till dem på annan plats i denna tidning när jag lyssnat in mig på albumet.

Låt mig bara få säga att Isabella Lundgren har ett allvar som är unikt. Hon får liksom tiden att sakta ner bara genom att vara. Det kallas väl för utstrålning och närvaro.

Och sedan sjunger hon ju fantastiskt. Med en helt naturligt flödande tajming och en lågmäld men mycket uttrycksfull frasering. Att hon har något att säga med sina texter bidrar förstås också till magin.

Södra Teatern nästa gång? Snälla.