Annons
X
Annons
X

Konsertbloggen

Dan Backman

Dan Backman

Dagen efter att Mumford & Sons lyckliggjort 3500 fans i Annexet framträder Sam Lee och hans vänner inför en överraskande stor publik i Kulturhusets hörsal. Nästa fredag, 19 april, kommer veteranbandet Fairport Convention till Debaser Slussen. Det är alltså bråda dagar för oss som gillar musik rotad i den brittiska folkmusiktraditionen.

Det är kanske lite långsökt att jämföra Mumford & Sons med Sam Lee. De bredbenta Mumfordarna skriver sitt eget material och tar till de stora gesterna medan den mer finstilta Sam Lee tolkar sånger han lärt sig av romska resande. Men båda utgår från folkmusik med hemvist på de brittiska öarna och båda utgör exempel på den starka ställning som musik rotad i global folkmusik har. Se bara hur stark americanan vuxit sig här i Sverige.

Om jag får fortsätta dra paralleller mellan Mumfordarna och Sam Lee så är det paradoxalt att Mumford & Sons, som framför sina egna sånger, låter hopplöst opersonliga medan Sam Lee och hans vänner lyckas skapa något djupt personligt och tidlöst av andras sånger.

Jo, det är alltså en fantastisk konsert som den unga britten bjuder på och Kulturhusets Monica Dikanski ska ha en eloge för att hon bjöd hit honom. Debutalbumet ”Ground of its own” kom i höstas och tog hem ett av de prestigefyllda Mercuryprisen men har, vad jag kan se, ännu inte fått någon svensk distribution. Som tur är finns den att streama på Spotify och Wimp.

Såväl albumet som konserten bygger på sånger som Sam Lee lärt sig av romska resande på de brittiska öarna. Det är sånger som hittills inte fått någon spridning utanför de kretsar som de traderats i. Men som med all stor musikutövning blir ursprunget av mindre betydelse. Sam Lee och hans lyhörda musikervänner gör de ofta sorgsna sångerna till sina egna och ger dem via egensinniga arrangemang och udda instrumentering en tidlös kvalitet.

Tankarna går dels till de brittiska kollegorna The Unthanks, som gör precis samma sak men med sånger från andra tider och andra platser, och dels till det gamla hippiefolkbandet Incredible String Band. Men det går också att tänka på Joanna Newsom och den samtida weird folk-scen som framför allt finns i USA.

Fokus ligger förstås på den pratglada barfotasångaren i jeans och myspolotröja. Han har en mjuk röst som verkar som skapt för att sjunga de här sångerna och sjunger med det tillbakalutade tonfall som också kännetecknar den oförliknelige Robert Wyatt, vars ande känns närvarande i den eklektiska musiken. Att han har en bakgrund i bildkonst, överlevnadsstrategi och burleskdans märks som tur var inte alls.

Den romska kulturen har ett ursprung i Indien och det hörs stundtals både bildligt och bokstavligt, särskilt när slagverkaren Camilo Tirado tar fram sina tablas. Men det märks även i det sätt som Sam Lee mjukt ornamenterar melodierna. När Jonah Brody spelar på sin koto jämsides Flora Curzons vackra fiol, Francesca Terbergs dova cello och Stephen Chadwicks lätt jazziga trumpet frestas man att dra upp det förlegade begreppet världsmusik – bland instrumenten som används återfinns också mungiga, ukulele och en harmonium-variant – fast utan att det finns något jobbigt koncept bakom. Här handlar det varken om uppvisning eller undervisning, bara om ett eget tidlöst uttryck.

Konserten spelades in av P2 Live och kommer sändas senare i vår. Här är ett fint youtubeklipp från förra året.