Annons
X
Annons
X

Konsertbloggen

Dan Backman

Dan Backman

José James är en typ av artist som programbokarna på Fasching uppenbarligen älskar (något som förstås också satt sina avtryck på Stockholm Jazz Festival) . Vi talar om en krets av coolt slicka amerikanska män och kvinnor i gränslandet mellan jazz, soul, funk och hiphop. Man behöver inte googla länge för att upptäcka att rätt många musiker som bokas till Fasching – förutom musikaliska likheter – tillhör samma nätverk och har spelat tillsammans i olika konstellationer.

Kris Bowers som spelar på Fasching ikväll, för att ta ett exempel, har varit med i José James grupp. Och José James brukar framträda med Robert Glasper. Just sayin’.

När det gäller José James ska det dock påpekas att han stretchar sin musik längre ut åt kanterna än någon annan i den här kretsen. Det hör man på senaste albumet ”While you were sleeping” och det hör man på lördagens fullspikade Fasching-gig.

Efter en fonky inledning tar han alltså med en något motvillig publik i riktning mot grunge, blues och singersongwriter-pop. Medveten om det något problematiska i dessa utflykter tar han själv upp ämnet på scenen i en monolog som utmynnar i att vi ska känna jazzen i allt han spelar.

När han sedan går vidare med en souligt fonky ”Trouble”, komplett med ett väldigt snyggt pianosolo, blir alla glada.

Hursomhelst, José James har en fin röst som kan påminna om Gil Scott-Heron och hans band är mycket bra. Gitarristen har konstiga glasögon (jazzmössan är ju inte längre allenarådande på jazzklubbarna, en yngre generation profilerar sig gärna med glasögon och/eller färggranna sneakers) och den kanske glittrigaste gitarr jag sett. Han spelar begåvat dessutom.

FullSizeRender-7Soundscape Orchestra. Foto: Dan Backman.

Tvärs över gatan från Fasching ligger Scandic Grand Central. I hotellbaren kan man understundom höra musik och denna kväll, lite innan José James körde igång, var det Soundscape Orchestra som packat upp vibrafon, datorer, trummor, klaviaturer och träblås på den lilla scenen.

Och visst, det var inte så dumt. Adam Forkelid, Thomas Wingren, Calle Rasmusson, Anders Åstrand och Peter Fredman har alla full kontroll på sina uttrycksmedel och vet hur man kombinerar Steve Reich-minimalism med soft groovejazz, Miles Davis ”Bitches brew”-period, electronica och exotica till en slags loungemusik som känns skräddarsydd för en hotellbar.

Sedan är det en annan sak att man kan känna sig oerhört trött på alla dessa Steve Reich-influenser som ständigt och jämt dyker upp på alla möjliga och omöjliga ställen.