Konsertbloggen

Dan Backman

Dan Backman

Det har kommit många bra soulsångerskor från Storbritannien. Nu senast Laura Mvula (som gjorde sin Sverigedebut på Stockholm Music & Arts tidigare i augusti) och Jessie Ware (som Sverigedebuterade på Berns i december förra året).

Att Jessie Wares andra konsert här sker på Popaganda är lämpligt då festivalspelningar (med några få undantag) aldrig tillåts bli långa. Med bara ett album i tygpåsen har hon ju inte så många låtar att plocka fram. Men det är ännu så länge inget problem: Jessie Ware är både en lysande sångerska och en högst charmerande scenpersonlighet och det är ju, som alla vet, en svårslagen kombo.

Det finns en intressant dynamik mellan musikens till lika delar sofistikerat klubbiga, funkiga och souliga karaktär och Jessie Wares okomplicerade publikkontakt. Det är fortfarande ljust ute när hon spelar vilket gör att hon verkligen ser och tar in publiken. Det är inga djupsinnigheter som sägs men hon skapar en osedvanligt god stämmning.

Det må låta som stora ord men Jessie Ware tål faktiskt att jämföras med Whitney Houston. Det finns en elegans i hennes vokala uttryck som kan påminna om den unga Houston, en sångerska som ju inte heller hade den där jobbiga mustigheten som annars är så vanlig bland soulvokalister (typ som Jessie Wares brittiska soulsystrar Adele och Duffy).

Närmare till hands ligger kanske ändå att jämföra henne med äldre britsoulsångerskor, som Lisa Stansfield, Caron Wheeler och Sade, med tillägget att Jessie Ware, förstås, har ett mycket mer samtida uttryck. Till viss del kan soundet, skapat av en ypperlig trio (bas, trummor, gitarr och lite förinspelat) påminna om James Blake, fast utan dennes pretentiöst teatraliska svårmod.

Visst kan man hävda att den brittiska tjejen med de stora öronringarna och det lite hiphoppiga rörelsemönstret inte är riktigt framme ännu men konserten är ändå en av de bättre (i alla fall den charmigaste) jag sett denna sommar. ”Running” och ”If you never gonna move” är ju strålande samtida klubbsoul och hur ska man kunna motstå Marvin Gaye-citaten i ”No to love” och den härliga discosoul-pulsen i ”Imagine it was us”?

jessie

Foto: Dan Backman.

Svenska El Perro del Mar är i jämförelse alldeles för cool för sitt eget bästa när hon senare på kvällen gör ett framträdande på den lilla scenen. Där Jessie Ware inte bryr sig om sin framtoning utan bara kör på är El Perro distansierat sval och till synes mer mån om sin kreddighet än att verkligen nå utanför scenkanten.

Med endast en kille på klaviaturer och maskiner och en på tenorsax, körd genom elektronik, är det klubbiga anslaget starkare än då jag såg henne senast (då Johan Berthlings elbas gjorde groovet mer levande).

”Pale fire” är förvisso en mycket suggestiv inledning (även om albumversionen är betydligt bättre) men sedan planar det snabbt ut i något rätt intetsägande. El Perro har ju en på alla sätt svag röst så då blir låtmaterialet och utstrålningen viktig. På Popaganda känns det som att båda delarna saknas.

Övriga akter på den trivsamma Popaganda-festen (där det minglas lika mycket som det lyssnas) lämnar vi denna gång därhän. Vissa av dem har redan recenserats, andra får vi återkomma till någon annan gång och The xx har jag, till skillnad från alla andra, inget att säga om. Låt mig bara avslutningsvis konstatera att brittiska folkrockarna Noah & The Whale var en överraskande positiv upplevelse. De har en irriterande proper och färglös framtoning men det går inte att neka till att deras låtar är riktigt, hur ska vi säga, käcka och medryckande.

Fler bloggar