Annons
X
Annons
X

Konsertbloggen

Dan Backman

Dan Backman

Äppelmusterier är den nya korvstoppningen, vinylskivan är tillbaka på allvar och på Cinemateket framförs nyskriven musik till stumfilmer.

Säga vad man vill om hipsters och deras inflytande på samtiden men jag har inget emot något av det ovan anförda. Absolut inte.

Hans Appelqvists musik till regissören Yasujiro Ozus ”I was born, but…” (från 1932) ingår i Cinematekets mycket lovvärda satsning ”Sounds of silence” där sex artister/grupper getts medel att komponera ny musik till gamla stumfilmer.

Appelqvist, som brukat spela till egna filmer och därför känns självskriven, är näst sist och har med sig träblåsaren Nils Berg, som här trakterar basklarinett och diverse flöjter, och Ying-Hsueh Chen på marimba, vibrafon och diverse slagverk.

Tillsammans skapar de en varm och tät ljudbild, särskilt när de kombinerar flygel med basklarinett och marimba, som hela tiden är underordnad det som händer på vita duken.

Det är ju inte helt lätt det här med att spela till film: ibland mötas de två, ibland färdas de parallellt med varandra, ibland kolliderar de.

Appelqvists lågmälda soundtrack – så lågmält att en hel del knappt är hörbart, det gillar jag – är i stort sett fungerande från början till slut men lyfter å andra sidan inte filmen till nya oanade höjder (som Dungen gjorde på den första konserten i serien).

Det kan också bero på den något kärva och ibland drastiskt humoristiska filmen. Det blir liksom inte så mycket av historien om två envisa busfrön och deras relation till pappa och mamma och de nya klasskompisarna i området dit de flyttat

Men ok, allt är fint och bra, musiken och filmen och framförandet, men jag har svårt att engagera mig i det jag hör och ser. Väntar liksom på att något alldeles speciellt ska hända. Men det verkar inte riktigt vara grejen här. Varken för Yasujiro Ozu eller Hans Appelqvist.