Annons
X
Annons
X

Konsertbloggen

Dan Backman

Dan Backman

Bluessångerskan Lisa Lystam säger att hon ”tycker om att vara glad”. Inget konstigt med det. För även om the blues ofta handlar om jämmer och elände och alltings samlade jävelskap så behöver man ju inte vara en deppig dystergök bara för att man är en bluesmusiker.

När den 21-åriga Lisa Lystam från Mjölby spelar med sitt band på ett fullspikat Fasching är det alltså inga sura miner alls. Vare sig på eller nedanför scenen.

Tvärtom faktiskt: Lisa Lystam har bara hållit på med the blues under det senaste året men det är redan tydligt att både hon och det likaledes unga bandet utgör ett mycket välkommet tillskott på den svenska bluesscenen.

Man kan inte säga att de kommer med något nytt. Snarare handlar det om en vitaminjektion i form av ett samspel präglat av energiskt och entusiastiskt driv. Den slags energi som behövs för att bluesen inte ska stagnera och sega ihop sig till den gubbtunga och traditionstyngda musikstil den så ofta kan vara.

Lisa Lystam är en utmärkt sångerska med ett brett register och en scenisk auktoritet. Som vokalist står hon i centrum men det är gruppens samlade insats som verkligen imponerar. Rytmsektionen har ett konturskarpt driv och munspelaren Micke Fall matchar Lisa Lystams sång på ett föredömligt sätt. Av de två gitarristerna är det särskilt Matte Gustavsson som kliver fram med inspirerade solon som drar åt rockhållet.

När de två veteranerna Slim Notini och Bill Örström kommer upp på scen för ett gästspel blir det mer okoncentrerat. Det är ju så med spontana musikermöten att de sällan leder fram till den riktigt bra musiken. Det är mera en rolig grej.

Lisa Lystam avslutar sitt set på Fasching (efter henne spelar Bill Öhrström Bluesband och Larry Garner och Top Dogs) med Louise Hoffstens ”Slätten”. Och jo, nog känns det som att de båda bluessångerskorna från Östgötaslätten har en hel del gemensamt. Inte bara det blonda håret.