Annons
X
Annons
X

Konsertbloggen

Dan Backman

Dan Backman

Det känns förtätat, allvarligt, storslaget och smäktande när Winhill/Losehill gör ännu en konsert på Dramaten.

Förra gången, 2012, var det i den lilla Lejonkulan men nu har Umeåbandet uppgraderats till Dramatens stora scen.

Det är en uppgradering de tagit på största allvar (det här är ett band som tar allt på största allvar) och fyllt på med fler blåsare och fler stråkar (inkluderande den briljanta nyckelharpisten Erik Rydvall).

Med ett suggestivt scenljus, som döljer mer än det framhäver, en låtordning som känns minituöst planerad och ett försiktigt ambient gnissel som gått igång redan innan ridån hissas upp blir det mer föreställning än konsert. Något som förstås känns helt rätt på Dramaten.

Det blir musik från bandets hyllade debut ”Swing of sorrow” (bland annat en version av den mycket fina ”Oh Lord”) men även från det kommande albumet. Den folksouliga grunden, där Van Morrison spökar i kulisserna, finns närvarande konserten igenom men inspirerade utflykter görs åt orkestrerad konstmusik.

Jo, visst är det bra, det kan jag hålla med den entusiastiska publiken om. Men ändå, det är något som inte känns helt rätt.

Det dröjer ända till det sista extranumret innan jag inser att det inte svänger så mycket om Winhill/Losehill. Det kanske det inte behöver göra hela tiden – indieband har ju vissa problem med sådant – men när man är inne på folksoulen blir det ett problem när musiken liksom står alldeles stilla.

IMG_4175

Foto: Dan Backman.