Annons
X
Annons
X

Konsertbloggen

Dan Backman

Dan Backman

Det är knökfullt när Valerie June gör en spelning på Kägelbanan. Det är inte så konstigt då singersongwritern från Memphis, Tennessee, fick något av ett genombrott förra året med albumet ”Pushin’ against a stone”.

På Facebooksidan karaktäriserar hon själv sin musik som ”organic moonshine roots music”, vilket både ger en antydan om flummigheten och att hon sysslar med vad vi i Sverige betecknar som americana.

Det är en solospelning så albumets mer distinkta exempel på country, blues, folk och gospel flyter här ihop till en mer allmänt hållen singersongwriter-americana. Det är något av en besvikelse förstås men kompenseras till viss del av att Valerie June visar sig vara en charmigt egensinnig scenpersonlighet.

Mellansnacket är visserligen synnerligen slirigt och utdraget, och till viss del svårt att uppfatta då hon ibland står en bra bit ifrån mikrofonen, men det ger ändå ett mervärde.

Mycket kretsar kring stränginstrumenten som hon betecknar som sin familj. Men hon kommer även in på ämnet änglar och gospel och att hon ska till Australien efter Stockholms-spelningen. Man får en känsla av att det som sägs är spontana infall, inget som upprepas konsert efter konsert.

Valerie Junes styrka som artist ligger just i spontaniteten och det direkta och till viss del obortstade uttrycket. Rösten når ofta ett gällt läge och förvrids ibland på ett sätt som inte låter särskilt snyggt. Men det förstärker bara själva kraften i musiken.

Detsamma gäller gitarrspelet, som är tämligen rudimentärt men i absolut samklang med rösten. Det är som att allt hänger samman på ett organiskt sätt; rösten, kläderna, gitarrspelet, mellansnacket.

Hennes konstfullt arrangerade dreadlocks, som får henne att mer likna en flummig soulsångerska som Erykah Badu än en countrytjej, bidrar ju förstås till attraktionskraften. Själv talar hon om det som sitt ”dinosauriehår”.

Att hon har en röd Hagström-gitarr talar ju inte heller direkt till hennes nackdel.

Jo, det är en bra konsert, om än lite ofokuserad. Fast det är väl så hom vill ha det. Det enda tråkiga är att ett fullspikat Kägelbanan gör det svårt att optimalt ta in det som händer på scenen. Att stå som en packad sill och knappt se något är ju inget vidare.

Kan man hoppas på Södra Teaterns stora scen nästa gång? Eller kanske rentav Cirkus. Intresset verkar ju onekligen finnas.

IMG_4047

Efter konserten är det skivsignering. Dit tar hon sig genom att hoppa ner från scenen och gå dit. Coolt. Foto: Dan Backman.