Blood Ceremony. Debaser Strand 17 maj.

För att vara ett häxrockband är kanadensiska Blood Ceremony ganska beskedliga. Det är ju inte direkt så att Alia O’Brien är någon trollpacka i Blair Witch Project-klass och det är ju inte någon doom metal de ägnar sig åt (som det hävdas på Wikipedia).

Men visst är de bra på att låta som om de kom från 70-talet. De riffar som Black Sabbath och skulle både kunna vara en del av den brittiska progrockscenen och den svenska proggrörelsen (den flummiga och icke partipolitiska delen alltså, även om de mest liberala proggarna antagligen skulle kunna tolka texterna om häxor som något slags politiskt statement).

Det låter som om de spelar iklädda afghanpälsar men i verkligheten ser den manliga delen av gruppen ut som om de går på en folkhögskola med musikinriktning och gärna spelar fusionjazz. Ungefär som Midlake, som ju också spelar flumrock men ser ut som hipsterakademiker.

Det är bara Alia O’Brien som är lite mer extravagant i läder och fransar. Men hon ser mer ut som en goth-version av Doro Pesch vilket inte känns helt kompatibelt med musiken.

Nu låter jag väldigt gnällig, och det vill jag verkligen inte vara, men det är ju rätt tråkigt att hon spelar på en Nord Electro 3 istället för en skamfilad vintage-orgel, typ Hohner eller en Farfisa. Det är ju detaljerna som gör det.

Grejen med Blood Ceremony är ju annars att Alia O’Brien spelar tvärflöjt. Och det vet vi ju alla att band med tvärflöjter är bra band. Se bara på Dungen (som efter att ha blivit utskällda och hånade av fega svenska rockkritiker fick världsherravälde på indiescenen). Och Midlake.

Tvärflöjten gör förstås att Blood Ceremony i de lugnare avsnitten påminner om Jethro Tull. På ett bra sätt, bör tilläggas, Jethro Tull kunde ju vara ganska så dötrista.

Ondskefullast blir det när Alia O’Brien får till ett distat garagerockljud på sin Nord. Allra mest så när hon åkallar en Bachfuga i samspel med en ödesmättad gitarrslinga i den avslutande ”The magician”. Fast även då känner man att det här är ett sympatiskt gäng som bara använder sig av svart (och vit) magi för konstens skull.

Foto: Dan Backman.