Annons
X
Annons
X

Konsertbloggen

Dan Backman

Dan Backman

Det är lite svårt att karaktärisera Mastodon. De fyra jänkarna (två guror, bas, trummor) håller sig liksom flytande mellan gammal hårdrock och nyare progressive metal.

Inget fel med det egentligen.

Men det finns liksom ingen konsekvens i deras visuella framtoning heller:  skäggiga, långhåriga, korthåriga och tatuerade – och med en psykedeliskt hårdrockig backdrop baserad på omslaget till senaste albumet ”One more ‘round the sun” – framstår de som rejäla musikhantverkare with a mission snarare än som jobbiga flummare, läskiga satanister eller poserande hårdrockare i största allmänhet.

Styrkan med Mastodon ligger i det massiva tryck de fyra männen från Atlanta frammanar genom att lägga rytmer och tempon både mot och jämsides varandra. Med en föredömligt tydlig ljudbild går det dessutom att uppfatta alla instrument. Tack för det tjänstgörande ljudtekniker.

Riffglädjen är monumental och är det som driver musiken framåt. Sett till sina enskildheter är det kanske inte så sofistikerat, det är i själva kombinationen av de olika beståndsdelarna som musiken får sitt liv.

Trummisen Brann Dailor må vara rätt påfrestande i sitt frenetiska bankande. Men antagligen skulle musiken stanna upp i sitt snabba flöde om han skulle hålla sig till ett stadigt beat istället för att hela tiden slå på allt han kan.

Det finns något sympatiskt i att bandet saknar en medlem, typ sångare, som frontar bandet. Musikkollektivet Mastodon delar istället sjungandet mellan tre medlemmar. Det blir inte splittrat men basisten Troy Sanders är klart bäst.

Samtidigt tenderar deras musik och visuella framtoning att bli lite enahanda. Dynamiken och variationen är inte direkt det starkaste kortet. Och det är ju inte direkt snyggt när det låter som en slags snabbare och hårdare form av grunge. Vilket det alltså gör ibland.

Och, vilket bidrar till vissa invändningar, Frysen är ju inte Stockholms skönaste konsertlokal.

FullSizeRender 3Närmast iphonen: Brent Hinds. Foto: Dan Backman.