Annons
X
Annons
X

Konsertbloggen

Dan Backman

Dan Backman

Vuxna män gör saker tillsammans. Jo, visst finns det kvinnor. Och visst finns det några americana-diggare av yngre årgångar. Men annars är det som vanligt ett påfallande mansdominerat gäng som fyllt Nalen till sista ståplats när Steve Earle & The Dukes gör ännu en spelning i Stockholm. Det brukar ju bli så när americanans stjärnnamn kommer på besök.

Inte mycket att säga om det, olika typer av musik attraherar olika typer av människor. Men då den mogna mansdominansen även gäller det som försiggår på scenen är det upplyftande att Earle har med sig den relativt unga Eleanor Whitmore, på sång och fiol, och den likaledes relativt unga Chris Masterson, på sång och gitarr, i bandet.

Whitmore och Masterson är gifta och har en duo ihop, The Mastersons, som inleder kvällen med några fina bitar. Båda smälter bra in i det lagom tunggungande The Dukes. Även om Eleanor Whitmore gärna hade fått ta större plats.

Annars kan man säga att det är en ganska så vanlig Steve Earle-konsert. Det händer ju inte så himla mycket vare sig med honom (även om han faktiskt experimenterat med hiphop-beats) eller de andra artisterna som brukar gå under den lite luddiga genrebeteckningen americana.

Steve Earle, som mer och mer ser ut som Allen Ginsberg, vevar samma slags ackord som alla andra, i ungefär samma tempo och med samma brist på riktigt bra melodier. Kan man bortse från detta så  är det ändå inget direkt fel på konserten; ljudet är bra, låtarna välkomponerade och musikerna skickliga.

Men mannen på scenen som dragit så mycket folk känns inte helt och fullt närvarande. Vare sig när han sjunger sina låtar eller talar plikttroget om dagens USA i allmänhet och New Orleans och Treme i synnerhet. Det är mer som ännu en konsert i raden av många andra. Och det här med att man omväxlande tänker på Bob Dylan, Rolling Stones, Bruce Springsteen, Neil Young, Dr John och Van Morrison är ju inte helt optimalt.