Annons
X
Annons
X

Konsertbloggen

Dan Backman

Dan Backman

Ouvertyren är magnifik. Karl-Johan Ankarblom har arrangerat ”Främling” så att den skulle kunna passa till valfri öppningsscen i valfri Steven Spielberg-film. Jag älskar det och kan inte tänka mig en bättre inledning till Carolas 30-årsjubileumskonsert på Berwaldhallen (den första av tre).

Tyvärr hissas hon inte ner från taket, vilket vore det enda rätta, utan kommer vandrande från fonden i en slitsad grå paljetterad långklänning. Hon ser förvisso ut som den schlagerdrottning hon är men så fort hon börjar sjunga bryts magin. När den gamla vanliga ”Främling”-melodin kommer fram blir det ointressant och Sveriges Radios Symfoniorkester (under ledning av Anders Berglund) förvandlas till en kompmaskin.

Ett annat problem som uppenbaras, och inte heller riktigt rättas till under kvällen, är att Carolas röst låter metallisk och saknar botten. Det är som att förstärkningen gör att att rösten aldrig riktigt gifter sig med orkesterklangen. Så brukar det dessvärre ofta vara när Radiosymfonikerna gör sina konserter med ”Svenska stjärnor”.

Det är en i stort sett förutsägbar jubileumskonsert. Den 47-åriga sångerskan gör sånger vi lärt oss att förknippa med henne (”Främling”, ”Mitt i ett äventyr”, ”Hej Mickey”, ”Runaway”, ”Evighet”, ”Fångad i en stormvind”) och är så där allmänt förtjusande osammanhängande som bara Carola kan vara mellan låtarna. Hon talar, som vanligt, mycket om föräldrarna och blickar tillbaka på den långa karriären. Nej, tråkigt blir det aldrig.

Första akten är bäst. Efter paus kommer den skrikiga rockschlagerbruden fram, tillsammans med den kitschiga schlagerpopdrottningen. Den sidan av Carola hade jag hoppats slippa få se på Berwaldhallen. Hur kunde jag tro det?

Den Carola som älskar musikaler och bejakar sin inre Barbra Streisand passar förstås mycket bättre tillsammans med Radiosymfonikerna. Att subtiliteter och nyanser aldrig riktigt varit hennes starka sida kompenseras genom innerligheten och den naiva entusiasmen.

Tolkningarna av tjusiga sånger som ”All the reasons to live”, ”My favourite things”, ”I dreamed a dream” och ”The way we were” är om inte direkt minnesvärda så åtminstone njutbara för stunden.

Forto: Stina Gullander.

Foto: Stina Gullander.