Annons
X
Annons
X

Konsertbloggen

Dan Backman

Dan Backman

Allt är inte jazz som glimmar. Mitt under brinnande jazzvecka i Stockholm har den nya konstellationen Moat releasekalas för sitt självbetitlade debutalbum på Kägelbanan.

Det är den sedan länge Sverigebaserade Marty Willson-Piper och Niko Röhlcke som sammanstrålat kring ett antal nyskrivna låtar som har rätt mycket av Willson-Pipers gamla band The Church i sig.

Med en tolvsträngad gitarr blir det stundtals skimrande fint på det där sextiotalistiskt jinglejangliga sättet. Tänk Byrds, typ. När de som andra låt framför albumets öppningsspår, ”Let me go”, är jag till och med villig att gå så långt som att ange Beatles som en möjlig referenspunkt. Tänk ”Norwegian wood”, typ.

Annat drar åt andra riktningar, även om det finns ett genomgående angenämt subtilt drag i gruppens musik.

Det är många musiker på scen, vilket gör att det blir lite vildvuxet. Det krånglas således en hel del mellan låtarna: instrument ska bytas, gitarrer ska stämmas, sådant som vissa, men inte dessa musiker, gör omärkligt.

Malin-My Walls violin är viktig (på albumet och scenen) och bidrar till det folkrockiga soundet. Viktiga är också de tre slagverkarna, även om de håller en låg profil. En vibrafonen hjälper till att särprägla ljudbilden. Sådant gillar vi.

IMG_3112

Marty Willson-Piper trea från vänster. Niko Röhlke med mandolin skyms av Malin-My Wall. Foto: Dan Backman.