Annons
X
Annons
X

Konsertbloggen

Dan Backman

Dan Backman

För att vara en föreställning om Nico kretsar ”Sphinx of ice” orimligt mycket kring Jim Morrison. Det börjar med en tolkning av Morrisons ”The end”, den låt som avslutade debutalbumet med The Doors och som senare tolkades av Nico, och slutar med Morrisons död i ett badkar i Paris 1971 och Nicos egen död på Ibiza 17 år senare.

Nico och Morrison hade ett kort förhållande som den tyska dramatikern Werner Fritsch tillmäter så stor betydelse att man kan tro att han sitter inne med information som rockhistorikerna missat. Eller inte: antagligen är det så enkelt att han är lika fascinerad av ”the lizard king”, Jim Morrison alltså, som av Nico. Inte så konstigt, de var ju båda bildsköna, karismatiska och begåvade och levde den destruktiva rockmyten fullt ut. Den som är så tacksam att berätta om.

Andy Warhol och Velvet Underground, som vi andra asscocierar mer med Nico, fladdar bara förbi som paranteser i ett fragmentariserat flöde av viskningar och rop, svartvita projektioner, musik och ljud.

Regissören Nadja Weiss säger i programbladet att Werner Fritsch pjäs om den tyska modellen/sångerskan/ikonen kan sägas gestalta ”de förmodade tankar och bilder som for genom hennes medvetande strax före dödsögonblicket, ett sista möte med sig själv”.

Det är en vacker beskrivning av en uppsättning som istället för att hitta en ny infallsvinkel bara ytterligare  romantiserar, mystifierar och ikoniserar ett liv och ett konstnärsskap i monologens form. Som om det skulle behövas. Av människan Christa Päffgen (1938-1988) syns knappast något.

Inte så mycket att säga om det kanske, framställningar på scen och film av konstnärers liv brukar bli så. Värre är att den konstnärliga gestaltningen, som kan liknas vid både ett performance och en dödsmässa, ligger på en svärmande gymnasial nivå. Flimrande svartvita projektioner, spastiska konvulsioner och högtravande plattityder – sådana som Rimbaud-inspirerade rockstjärnor älskar att strö omkring sig – blandas hallucinatoriskt utan att någonsin samlas ihop till ett konstnärligt starkt uttryck.

Fanny Risberg, som får sägas vara porträttlik, agerar med nerv och närvaro. Men den där iskylan får hon inte till. Hon ger snarare ett skört intryck, vilket förstås också är sant. Men ska man gestalta Nico måste den där hårda kalla marmorytan som finns på Nico-bilderna, och i inspelningarna, också få finnas med.

Föreställningen ingår i Dramatens serie Dramaten& och medarrangerande Blixten & Co kommer ta ut föreställningen på turné både i Sverige och Europa.