Christer Bothén. Rönnells 20 januari.

Stig Dagermans ”Tusen år hos Gud”, en prolog till en roman som aldrig blev skriven, tjänar som utgångspunkt för ett delvis komponerat, delvis improviserat stycke musik initierat av Christer Bothén.

Det framförs av sju musiker, Bothén själv inräknad, utplacerade på Rönnells båda våningsplan och med basklarinetten som dominerande instrument.

Det är ett synnerligen akustiskt stycke musik, ibland så volymsvagt att man knappt vågar andas. Sofia Jernberg läser några korta passager ur Dagermans text – som kretsar kring ett besök av Gud hos Isaac Newton i London – genom en megafon men med så svag röst att det blir svårt att uppfatta. I alla fall från min position i rummet.

Musikens karaktär är ödesmättat brusande och susande. Bothén slamrar med bas- och kontrabasklarinettens klaffar och Sofia Jernberg gnisslar med sin röst. Ibland vrider hon den mot ett plågat fågelläte, ibland parar den sig med de fyra klarinetterna och kontrabasen.

Tisha Mukarjis känsliga spel på innanmätet av ett stående piano, liggande på ett bord som ett slags cimbalon, lyser upp den annars dova och dimmiga musiken som konsekvent rör sig i rikting mot ambient och minimalism.

Det är genomgående nedtonat dystert men på ett lite konstigt sätt rätt angenämt. Något som antikvariatets inneboende trivsamhet förstås bidrar till.

Aftonens andra programpunkt, en film av Christer Bothén och Lisa Hagstrand, har också den en text som utgångspunkt. Denna gång av den tyska författaren W G Sebald.

”Firescribble” dokumenterar ett slags performance på Fylkingen 2013 med Tisha Mukarjis ”inside piano” och tre klarinetter men blir till ett självständigt verk där monokroma ytor rör sig horisonellt över filmduken och allvarliga musiker skymtar i gliporna. I fonden stora teckningar av Bothén, som man vill se mer av.

Jo, det är väldigt seriöst och skönt Penderecki-deppigt men efter en stund, när man tröttnat på det statiska i gestaltningen, känns det mest som anemisk modernism.