Annons
X
Annons
X

Konsertbloggen

Dan Backman

Dan Backman

Det är inte många som gett sig på Blå Tågets musik. Jo, Ebba Grön förstås vars furiösa tolkning av ”Staten och kapitalet” gjort den till en svensk punkklassiker (samtidigt som den i andra kretsar är och förblir en proggklassiker). När Bad Liver tolkar ett urval Blå Tåget-låtar kan de förstås inte heller undvika Leif Nyléns genialiska sammansmältning av popmusik och en rimmad men närmast absurt knastertorr analys av samspelet mellan stat och kapital i 1970-talets Sverige.

”Den ena handen vet vad den andra gör”, som den heter med Blå Tåget, är ju så monumental att Bad Liver gör den i två versioner. Först ett försök till uppdatering av texten till rådande samhällsklimat, Gerhard Hoberstorfer och Leif Jordansson går helt enkelt igenom den vers för vers. Sedan, som givet extranummer, i en dessvärre hopplöst seg tolkning nära originalet.

Resten av konserten är desto bättre. Bad Liver, som tidigare tolkat Tom Waits och Nick Cave, har en kärleksfull men respektlös hållning till sångerna och placerar dem i en rockigare kontext än Blå Tåget själva vare sig ville eller kunde göra. Deras versioner är inte bättre, styrkan ligger istället i att de är annorlunda, men ändå igenkännliga. Det som går förlorat av Blå Tågets vimsiga charm och poetiska sinnelag kompenseras av bättre rytmiskt driv och bra soloinsatser.

Samtliga på scen – Gerhard Hoberstorfer, Leif Jordansson, Erik Nilsson, Tomas Hallonsten, David Härenstam – bidrar kreativt till helheten. Inte minst den sistnämnde, en gitarrist med en egen, lätt psykedelisk, spelstil och ett intressant ljud i gitarren. Med sitt utbroderade spel utgör han en slags motsvarighet till den bortgångna Blå Tåget-mannen Kjell Westlings ornamenterande insatser på blås och andra instrument. Att Härenstam stundtals stör sången är förstås beklagligt – man vill ju höra texterna – men det ska ljudteknikern lastas för, inte musikern.

Det kanske pratas lite för mycket, Hoberstorfer och Jordansson är angelägna om att undvika nostalgin och istället anknyta till samtiden. Det är en bra tanke men de får inte alltid till det. Men jag gillar att man efter paus, i sant proggig spela själv-anda, bytt instrument med varandra och gör en version av ”Alienation” som är precis så härligt lös i kanten som den ska vara. Typ som Philemon Arthur & The Dungs ”In kommer Gösta”, slår det mig nu.

Konserten ges även 13 och 14 augusti som del av Stockholms Kulturfestival. Fri entré.

Boktips: den som vill få en inifrån-rapport om Blå Tåget, som officiellt avslutade verksamheten 2004, rekommenderas att läsa den utmärkta boken ”I tidens rififi, historier om Blå Tåget” (Norstedts 2012).