Annons
X
Annons
X

Konsertbloggen

Dan Backman

Dan Backman

Vissa konserter känns mest som en enda lång väntan. En väntan på att något ska hända: att uppslag ska konkretiseras, att lösa trådar ska knytas ihop.

Den här känslan uppstår mest på jazzkonserter. Inom jazzen är det ju närmast en dygd att vara sökande. Det finns ingen plikt att, som i popmusiken, nå fram till en tydlig och attraktiv refräng.

Jag tänker på detta under konserten med Krister Jonsson Deluxe. Ja, inte bara det faktiskt. Tankarna går åt alla möjliga håll och försvinner ut i snöslasket på Vasagatan och cyklar långt därifrån.

Inte för att det är musikaliskt dåligt. Nejdå, Krister Jonsson själv är en oantastlig gitarrist, även om han i sanningens namn missbrukar ekot och volympedalen, och hans mer namnkunniga medarbetare Svante Henryson (cello), Dan Berglund (kontrabas) och Peter Danemo (trummor) har ju i många sammanhang och på olika sätt bevisat sitt framstående musikanteri. Så även här.

Men ändå, det vill sig liksom inte. De många goda uppslagen leder ingen vart. Med träklangen från Berglunds kontrabas och Henrysons cello blir det ett varmt sound, men vilken musik kan leva på ett sound? Inte ens Brian Eno, vill jag påstå.

Jag har inget emot att musiken går att placera i ett fack där det står John McLaughlin och Mahavishnu Orchestra. Verkligen inte, de tidiga Mahavishnu-plattorna är ju fortfarande underbara. Men av den andligt färgade musikaliska extas som McLaughlin hela tiden eftersträvade och inte så sällan uppnådde finns inte mycket kvar. Jo, en gång i andra set kommer Henryson och Jonson in på några indiskt färgade snabba strofer. Då känns det som att dimman skingras.

Minns också en fin avslutning av en låt där Peter Danemo pinglar så fint att man ser en massa getter på en bergssluttning på Kalymnos.

Och Dan Berglunds basspel är ju alltid som en trygg hamn man gärna återvänder till.

IMG_3905

Ett ovanligt intensivt parti. Foto: Dan Backman.