Annons
X
Annons
X

Konsertbloggen

Dan Backman

Dan Backman

Stockholm är en bra konsertstad. Scenerna är många och de riktigt stora artisterna inkluderar nästan alltid den svenska huvudstaden när de gör Europa.

Vänder man på perspektivet så känns det ibland som att Luger bokar hipsterband innan de ens blivit en hajp på Pitchfork. Ibland till och med innan de hunnit lämna replokalen i Brooklyn.

Men. Det finns band och artister som aldrig blivit bokade till en svensk konsertscen. När det gäller jazz har jag till exempel länge gått och undrat över varför Charlie Hadens Quartet West aldrig spelat i Sverige. Jag antar att den store basisten spelat med någon konstellation i Stockholm, men jag kan inte minnas när det skulle ha varit.

Men vad jag önskar allra mest är att någon skulle ta hit Michael Franks. Ja ni vet, han som sjunger så jazzigt coolt att han blivit kallad ”the prince of cool passion” (det är Nat King Cole som ska vara ”the king” tror jag) och skriver texter om hur det känns när ”the cookie jar is empty”.

Någon gång i livet måste jag bara få höra den djurälskande och mustaschprydda vegetarianen från USA framföra ”The lady wants to know” på en svensk scen. Det är väl inte för mycket begärt.

Jag vet att det finns många som i likhet med mig avgudar Franks tillbakalutade jazzpop så snälla, kan inte någon (hallå Fasching-bokare!) ta hit honom. Vi kommer.

Det finns inga riktigt bra youtubeklipp på Michael Franks men de här två, det första från 1993, det andra från 2012, ger ändå en aning om vad det handlar om.