Konsertbloggen

Dan Backman

Dan Backman

Det finns många neosoulmän där ute som aspirerar på att bli en ny D’Angelo eller Maxwell. Amerikanen Bilal är en sådan. Han väckte viss uppmärksamhet 2001 med debuten ”First born second”, sedan dess har det mest handlat om inhopp med (tunga) namn som The Roots, Beyoncé och Erykah Badu.

Att Faschings hemsida marknadsför honom som en ”ikon” är naturligtvis nonsens. Om Bilal är en ”legend i soulvärlden” (som han också påstås vara) vad ska man då kalla Stevie Wonder? Jo, visst är det himla tröttsamt detta ständiga missbruk av värdeord.

Men ok, nog är det många som kommit när Bilal, som heter Oliver i efternamn och är från Philadelphia, gör en torsdagskonsert med sin kvintett (trummor, bas, gitarr, klaviatur, sång). Det brukar det vara när jazzklubben Fasching utökar repertoaren med soul, funk och hiphop.

Precis som på det senaste albumet ”A love surreal”, som kom tidigare i år, handlar det mer om ett snyggt neosouligt sound än om starka låtar. Det är förstås ett problem, men bandet som Bilal har med sig är så pass bra att man ändå oundvikligen rycks med av det stenhårda groovet.

Det innebär att det är trummisen Steve McKie och basisten Conley Whitfield Jr. som står i centrum snarare än Bilal själv. Med ett sympatiskt litet trumset och en femsträngad bas manglar de ut neosouligt funkiga r&b-grooves som både är så fyrkantiga och mångfassetterade som de ska vara.

Riktigt lika bra går de inte när Bilal bestämmer att ”Back to love” – som vid sidan av ”Right at the core” är det närmaste vi kommer en bra låt – ska övergå i ett jazzigt jammande. Då blir plötsligt den trubbighet som fungerar i funken ett hinder som gör att det låter stolpigt.

Ännu jobbigare blir det när Bilal och backupsångaren i rasta och djupt nertryckt keps ger sig in i en scatsångduell. Eller när Bilal leder ut gruppen i en rockmusik som inte passar dem särskilt bra.

Det är vid sådana tillfällen man vill vända på det positivt laddade begreppet ”gränsöverskridande” och ge det en negativ klang.

IMG_3310

Foto: Dan Backman.

Fler bloggar