Annons
X
Annons
X

Konsertbloggen

Dan Backman

Dan Backman

Man kan på goda grunder anta att Coultrain anspelar på den store John Coltrane med sitt artistnamn. Men när Aaron Michael Frison, som den St Louis-bördiga musikern egentligen heter, och medmusikern Ben LaMar inleder sin spelning på Fasching är det snarare en annan jazzgigant, Don Cherry, man kommer att tänka på.

Coultrains rasslande med den lilla tamburinen, Ben LaMars kornett och den förinspelade musikslingan pekar i alla fall tydligt åt det hållet. Gärna för mig, Don Cherry kan man aldrig överdosera.

Konserten tar dock snabbt andra riktningar. Jazzen blir till hiphop som blir till neo-soul som blir till r&b som blir till electronica som blir till funk. Någonstans i mitten av konserten spelar Ben LaMar sordinerad friformkornett till någon av Erik Saties gymnopedier. Den första tror jag.

Det är en spartansk musik med rytmen och flowet i fokus. Coultrain sjunger på ett sätt som får mig att tänka på John Legend (fast en entonig version av soulsångaren) och Ben LaMar rappar metodiskt som Gil Scott-Heron.

Tydliga låtar med melodiska strukturer kan man glömma. Det är en brist, kan jag tycka, men det är ju så det ofta ser ut nuförtiden.

Det är inte många som kommit till Fasching, det här är ju en artist som är i stort sett okänd i Sverige, men Coultrain och Ben LaMar kör så det ryker och framstår på alla sätt och vis som två sympatiska snubbar (snyggt klädda dessutom: Coultrain ser ut ut som en hipp akademiker och Ben LaMar som en modeintresserad hipp konstnär, eller kanske tvärtom). Vid ett tillfälle kastar de sig ner på golvet och dansar frenetiskt. Sådant gillar man.

IMG_3603.JPG

Ben LaMar joxar med musikmaskinerna medan Coultrain trummar på koskällan. Foto: Dan Backman.