Konsertbloggen

Dan Backman

Dan Backman

Ljuset kommer från Norge. Det är i alla fall så det ibland känns under norrmannen Ole Børuds feel good-konsert på Scalateatern.

Ibland alltså. När det blir Lenny Krawitz-funkigt på det där kritvita sättet som välutbildade musiker tycks gilla så mycket – och Børud har dessvärre en sådan sida – då blir det inte lika kul.

Den goda nyheten är att hästsvansfunken mer och mer får ge vika för ett mer nyanserat musicerande i den sjuttiotalistiska och kaliforniska skola man brukar kalla för västkustrock. Det märks såväl på den utsålda konserten som på det nya lysande albumet ”Stepping up”.

På plattan lirar Børud både bas, gitarr och klaviaturer men på scen har han med sig ett stort och fantastiskt välljudande band: trummor, bas, klaviatur, gitarr och en blåssektion.

Det där med en extra gitarrist är värt att notera. Markus Lillehaug Johnsen gör en strålande insats både som kompgitarrist och i några spektakulärt tjusiga partier där han dubblerar Børuds gitarr.

Børud i alla ära, men det är ändå Lillehaug Johnsen som pryder den Steely Dan-doftande ”On and on” med kvällens längsta och bästa solo. Helt utan åthävor och med ett personligt anslag, bör tilläggas.

Børud gör ingen hemlighet av sin förtjusning i Steely Dan och Pages och kommer nära genom sin och gruppens skicklighet och själfulla känsla. Samtidigt som man kan önska ett lite mer självständigt förhållande till dessa oförlikneliga giganter.

Som sångare är han smakfullt tillbakalutad men kan ibland ta i som Stevie Wonder (för min del skulle han gärna få ta in lite mer Wonder och lite mindre Steely Dan i musiken). Han får även god vokal hjälp av sina musiker.

Jo, nog är det onekligen lätt att hålla med när någon i publiken ropar ”Ole, du är kjempeflink!”.

FullSizeRender-1Børud fångad i en stjärnsmäll. Foto: Dan Backman.

Fler bloggar