Annons
X
Annons
X

Konsertbloggen

Dan Backman

Dan Backman

Nej, det finns inget nytt att rapportera. Det entoniga gnället, det långtråkiga lunkandet och Robert Petterssons svamlande mellan låtarna är oförändrat när Takida för andra gången står på Grönans stora scen.

Det är väl så det ska vara. Även om den stora publik som kommit naturligtvis skulle beskriva gruppen i mer positiva ordalag.

Men även om det fortfarande är svårt att riktigt förstå attraktionskraften i det deppiga malandet måste man imponeras av kraften de ibland, men inte alltid, genererar. Eller så här: jag gillar den gitarrdominerade ljudbilden men blir uttråkad av de färglösa versmelodierna och de allsångsvänliga refrängerna.

Samma resonemang kan överföras till Robert Pettersson. Det machognälliga postgrungeanslag som finns i hans röst är svåruthärdligt, på gränsen till löjeväckande, men det går inte att blunda för att han är en skicklig och övertygande rocksångare.

Vad finns mer att skriva om Takida som inte redan är skrivet? Kanske att gruppen denna sensommarafton inte anstränger sig att nå längre än till de redan frälsta. Eller något om min plötsliga känsla att postgrungen de spelar egentligen är skatepunk med öppna spjäll, fast liksom nedpitchad och bromsad till en slags sömngångarhastighet. Ibland kan jag tycka att det både låter och ser ut så. Inte ens när gruppen ökar tempot mot slutet blir det särskilt mycket åka av.

En sak till. Visst finns det något befriande med Takidas grabbigt oglamorösa framtoning. Man kan lika gärna likna dem vid ett förvuxet moppegäng från en landsortshåla som ett gäng rejäla hantverkare som gör vad de ska. I tid och till ett bra pris.

IMG_5549

Robert Pettersson, längst till vänster, har bytt ut sitt huvud mot två runda lampor. Foto: Dan Backman.