Konsertbloggen

Dan Backman

Dan Backman

Det måste sägas redan från början: trummisen Bosse Skoglund och basisten Desmond Foster utgör en fenomenal rytmsektion. På samma gång superstadig och organiskt elastisk. Faktum är att jag ofta finner mitt sinne fokuserat på de båda veteranernas drivande beat i allmänhet och Skoglunds infallsrika fills och markeringar i synnerhet.

Samtidigt, och det är viktigt att påpeka, är Skoglund och Foster delar av ett kollektiv där alla (klaviaturerna, gitarren, slagverken, blåset) är viktiga kugghjul i det pulserande groove som är själva det centrum som allt kretsar kring.

Gruppen, som leds av Zilverzurfarn (gitarristen Johan Zachrisson), blandar som vanligt material av Zachrisson själv med kompositioner av reggaprofiler som Rico Rodriguez och Jackie Mittoo. Det blir mycket reggae, alltså, men snarare skönt studsig än baktaktstung. Dessutom, särskilt mot slutet av konserten, med inslag av groove från den afrikanska kontinenten.

Bäst är det faktiskt när Zilverzurfarn och hans rymdkadetter liksom kommer ur spår (reggaespåret that is) och svävar ut på ett närmast proggpsykedeliskt sätt. Zilverzurfarn sjäv har ju ett sätt att spela gitarrsolon (alldeles för få by the way) som inte kan kallas för annat än psykedeliskt och i hans egna låtar kan man, inbillar jag mig, höra ekon av Bosse Hansson och Fläsket Brinner.

När gruppen släpper reggaestuket för en svängig cumbia närmar man sig Santana-svänget. Särskilt när man kollektivt sjunger på portugisiska. Hade gärna fått mer av den varan.

IMG_5635Zilverzurfarn (på knä längst fram) och hans rymkadetter radar upp sig för fotografering. Foto: Dan Backman.

Fler bloggar