Annons
X
Annons
X

Konsertbloggen

Dan Backman

Dan Backman

Det är knökfullt och klackarna i taket när Snarky Puppy spelar på Fasching. Så brukar det vara när svänggängen med inriktning på funkig jazzfusion kommer till stan. Det finns ju en väldigt stor publik för den här typen av musik, trots att den legat i medieskugga sedan typ 80-talet.

Amerikanska Snarky Puppy har existerat i olika former (en väldigt stor mängd musiker har vandrat in och ut ur gruppen) sedan 2004 men det är först nu de nått ut till den svenska publiken. Sverigedebuten skedde förra hösten och nu säljer de lätt ut två kvällar på Fasching. Antagligen skulle de kunna stanna kvar en vecka, gruppen har ju en bred målgrupp: från unga musikelever på Södra Latin, Rytmus och Musikhögskolan till de äldre jazzskäggen (alltså ”jazzskäggen” finns egentligen inte längre, det är mest ett uttryck för hardcorejazzdiggare, det där med ansiktsbehåring togs ju över av indiefolket för länge sedan).

Så, för att komma till sak, ska man tro på Snarky Puppy-hajpen? Tja, nog är det en grupp som kan sin sak och vet vad de sysslar med. Och nog svänger det stundtals med ett oemotståndligt tryck. Och, inte att förglömma, gruppchefen Michael League kan vara världens gladaste basist. En duglig instrumentalist, minst sagt, som spelar lika mycket med ansiktet som händerna.

Men ändå, bakom det ursnygga ytskicket finns det kanske inte så där jättemycket att hitta. Framförandet av musiken är förträffligt och arrangemangen är pigga men själva melodierna får inget direkt fäste och när det kommer till solon har musikerna inte några särskilt intressanta saker att förtälja.

Det finns ett opersonligt drag som gör att jag inte kan hitta just den här gruppens själ. Däremot är det lätt att hitta beröringspunkter i det kollektiva musikmedvetande vi alla delar. Alltså hör jag världsmusikjazz i den där stajlen som var så populär på 70-talet (tänk finska Piiripauke), brassiga jazzrockband som Chicago och Blood, Sweat & Tears, hiphoppig electrofunkjazz, p-funk (förstås) och lite Chick Corea/Pat Metheny.

I min överhettade hjärna tror jag mig också höra hur gruppen för en liten stund halkar in på jazzfusion i stil med Soft Machine. Alltså den kortvariga upplaga av den brittiska jazzrockgruppen där Allan Holdsworth spelade gitarr och bara Mike Ratledge var kvar från den ursprungliga sättningen. Fast det är antagligen bara en sjukt musiknördig fantasi.

IMG_4271

Basisten Michael Leaugue berättar om när gruppen var i Holland. Foto: Dan Backman.