Annons
X
Annons
X

Konsertbloggen

Dan Backman

Dan Backman

Stockholm har fått ett nytt storband. Det är förvisso ingen brist på sådana men trummisen Per Ekdahl och pianisten Carl Bagge har fått ihop ett ganska ungt och ganska stjärnspäckat gäng som tar sig fram i lite andra hjulspår än de gängse.

Detta tar sig uttryck i ett elegant och lågmält jazzsväng fjärran från det sedvanligt gubbtunga brassandet och swingandet (eller, för den delen, det ansträngt symfoniska).

Trummisen Per Ekdahl är fenomenal i sitt diskreta men ändå bestämda takthållande och pianisten Carl Bagge visar redan i det första stycket, ”Willkommen” från ”Cabaret”, upp sin finkänslighet.

De är dock inte riktigt lika bra på att presentera låtar, kompositörer, arrangörer och musiker vilket gör att jag är lite osäker på exakt vad som framförs. Men jag uppfattar det i alla fall som att det spelas kompositioner av Ekdahl, trumpetaren Nils Jansson och kontrabasisten Martin Sjöstedt (som också arrat mycket av det framförda).

I mitt anteckningsblock noterar jag både en skön nordisk 60-talsvibe och ett lojt souljazzigt groove och sätter ett utropstecken efter en ljuvligt midnattsblå ballad med Robert Nordmarks avspänt hårda tenor parad med Per ”Ruskträsk” Johanssons vekare alt. Jag noterar även att det genomgående softa anslaget kvarstår när rytmiken blir avig och medvetet går på tvärs.

Tyvärr går storbandsmagin förlorad när äkta paret Simone Moreno och Anders von Hofsten kommer upp på scenen för två sånger. Det är inget fel på vare sig det vokala levererandet eller bossan och soulen men sångarna synkar inte riktigt med bandet (som tappar det fokus man uppvisat i de tidigare framförda kompositionerna).

Storbandspremiären sker i den nyrenoverade Scalateatern, vilken visar sig vara alldeles utmärkt som jazzscen, och kommer följas av konserter 10 november och 15 december.

IMG_6195FullSizeRenderFoto: Dan Backman.

Ekdahl/Bagge Big Band uppträder inte under Stockholm Jazz Festival-paraplyet (vilket är svårförståeligt men kanske har logiska förklaringar som inte undertecknad har tillgång till). Det gör däremot den unga omtalade pianisten Leo Lindberg (19 år), som placerats i S:ta Clara Bierhaus pyttelilla källare.

Här framträder han med basisten Kenji Rabson och trummisen Moussa Fadera inför en skara åldrade jazzdiggare som högljutt kommenterar vad de hör, typ ”det lät lite som Bud Powell”.

Den unge Lindberg – jo, det är omöjligt att inte koppla ihop åldern med hans grymma teknik och stilkänsla – är verksam i en uråldrig jazztradition men lyckas ändå vitalisera standardlåtarna (hans egna är skrivna i samma stil) med sin personlighet.

Att framträda i en liten lokal (där publiken sitter i knäet på musikerna) och helt utan förstärkning ställer stora krav på musikerna (går det snett så går det snett) men Lindberg, Faddera och Rabson är alla häpnadsväckande skickliga på detta jazzidiom och får svänget att bli gemytligt och gôtt.

En sista grej: min inre jazzpolis tittar ofrånkomligen fram när jag mellan Ekdahl/Bagge och Leo Lindberg smiter in en stund på Fasching där Elin Ruth framträder. Folkpop och sydstatssoul är trevliga genrer och Elin Ruth är en bra artist men frågan är vad hon (och några andra artister) gör på Stockholm Jazz Festival?