Annons
X
Annons
X

Konsertbloggen

Dan Backman

Dan Backman

Det märks att Andreas Kleerup trivs bakom trummorna. Attacken är hård och drivet är obönhörligt när han leder en skräddarsydd konstellation av gamla och nya musikervänner på Faschings scen.

Jag kollar in första set av den välbesökta lördagskonserten vilket innebär en timme kompromisslös funkjazzrock långt från den elektroniska dansmusik Kleerup gjort sig ett namn med.

Namnet på konstellationen, Kleerup Live And Evil, ger mer än en fingervisning om att det är Miles Davis attitydstarka jazzrockperiod under 70-talet som agerar utgångspunkt för den jammiga kvällen. Och nog märks det mer än väl i öppningslåten (eller öppningsjammet) som skulle kunna vara ”What I say” från Miles-dubbeln ”Live evil”. Eller inte.

Det är hur som helst så mycket Miles så jag nästan blir full i skratt. De två trummisarna, Kleerup och Martin Jonsson, är precis så hackigt funkjazzrockiga som Jack De Johnette på ”Live evil” och nog känns basisten Magnum Coltrane Price i röda träningskläder som en svensk Michael Henderson.

Calle Bagge spelar rollen av Keith Jarrett med distad Rhodes och Crumar-orgel, Per ”Ruskträsk” Johansson och Jonas Kullhammar delar på rollen som Miles-saxofonist medan Max Schultz mer låter som sig själv än John McLaughlin. Att Kleerup avstått från att plocka in en trumpetare – Goran Kajfes vore ju det självklara men förutsägbara valet – är naturligtvis mycket klokt. Det skulle liksom bli alldeles för mycket.

Det låter således alldeles förträffligt om de här herrarna. Hårt och skönt. Att det inte känns livsfarligt att lyssna på, som det faktiskt gjorde om Miles under 70-talet, är inte mycket att orda om. Det kan ju inte låta livsfarligt om en rekonstruktion på en svensk jazzscen fyra decennier senare.

När man gör en, som Kleerup uttrycker det, ”klassiker från vår skoltid” förstår man att det hela till stor del är en återkoppling till tiden på Södra Latin. Klassikern ifråga är Herbie Hancocks ”Watermelon man” men det är egentligen onödig info: låtarna är ju bara intressanta som ursäkter för musikerna att dra iväg med grooves och solon.

All heder åt Ruskträsk, Kullhammar och Bagge men det är ändå Max Schultz som är hjälten under det set som jag bevistar. Han gör två fenomenalt tuffa gitarrsolon, stenhårt uppbackad av trummor, bas och klaviatur. Det skulle jag vilja höra mer av.

IMG_7192Foto: Dan Backman.