Annons
X
Annons
X

Konsertbloggen

Dan Backman

Dan Backman

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Hörsalen i Kulturhuset är en av stadens bästa konsertlokaler. Man ser och hör bra. Man till och med sitter bekvämt. Eller tillräckligt bekvämt i alla fall.

När tioårsjubilerande Trondheim Voices intar lokalen på lördagseftermiddagen framhävs också flexibiliteten. Genom att låta publiken sitta på scengolvet tillsammans med de sju norska vokalisterna, som är här på sitt första Sverigebesök, får Hörsalen den där sköna känslan av en studio (som på Fylkingen) vilket passar perfekt till en konsert som lika gärna, eller hellre, kan beskrivas som en vokalinstallation. Eller ett performance. Eller, varför inte, som en föreställning för röster och rörelse.

Till en början, när Kulturhusets musikchef Sarah Riedel presenterar gruppen, blir jag orolig att det ska bli en sådan där jobbig konsert där publiken ska dras in och bli medagerande. Tack och lov händer inget sådant. De sju sångerskorna rör sig fritt i lokalen men det är ändå de som är artisterna och vi som är publiken. Om det råder ingen tvekan.

Vad som händer under den drygt timslånga konserten är att, i korthet, sju norska kvinnor går omkring eller sitter på stolar eller ligger på golvet. Ibland drar de stolar och bord över golvet, slår på saker eller trummor på trälådor så att en dov rytm uppstår. I början låter det som hackspettar i en skog.

Oftast sjunger de ordlöst i stämmor men ibland träder en solostämma ut ur kollektivet. Vid ett tillfälle stretchar de nackarna och sjunger om att de, nackarna alltså, inte säger någonting. Lite senare, efter ett störigt parti, sjunger en av kvinnorna om ”all this rage and all this fury”. Ännu lite senare sjungs det om att gå på månen.

Vacker och suggestiv stämsång som drar mot minimalismen, och tar in hela världen på samma sätt som Jon Hassells ”fourth world-musik”, kontrasteras mot friformigt abstrakta ljud och beatbox-rytmer. Övergångarna är organiska men ibland, när musiken tystnar, uppstår en osäkerhet huruvida man ska applådera eller ej. Det kan ju lätt bli så när man märker att det konstnärliga anspråken är höga.

Jo, det riskerar ofta att ramla över i det pretentiösa (det kanske har framgått) men på något sätt manövrerar man bort från fallgroparna. De sju norska kvinnorna lyckas hålla intresset uppe men konserten borde sluta efter deras oväntade och personliga tolkning av Kate Bush-klassikern ”Running up that hill”.

Istället fortsätter de med Cyndi Laupers ”True colors” och den ofta framförda jazzballaden ”At last” och låter det följas av ytterligare ett parti med lite dragande av stolar över golv och abstrakta ljud frambringade genom strupen. Där tappar de mig.

Men det gör inget, för mig är det ändå precis sådant här – men inte bara förstås – som Kulturhuset ska bjuda på. Särskilt på lördagseftermiddagar.

IMG_3617.JPG

Efter konserten blev det ett ”artist talk” med sångerskorna i Trondheim Voices. Sympatiskt. Foto: Dan Backman.